KRÖNIKA: Lägerverksamhet bygger dövrörelsen

När jag var liten åkte jag på läger flera somrar i rad. Första gången var jag nog inte mer än sju år. Jag bär än idag med mig många fina minnen därifrån, och framförallt de ledare som var fantastiska förebilder som jag kunde identifiera mig med. Sen gick det några år och när jag var runt sexton år fick jag chansen att vara lägerledare och de följande tio åren jobbade jag varje sommar på olika läger med olika inriktningar.

Anledningen till att jag jobbade så många år var för att det var så otroligt roligt att jobba på läger. Det är som en sorglös bubbla där alla är glada för att vara där. Intensiteten är så total med massor av aktiviteter. Lekar, pyssel, skattjakt, femkamp, spökjakt, hajk, fotboll, vattenkrig, vandring, tårttävling, utflykt, såpabrottning, filmkväll, bad, strandhäng, paddling och massa annat. Vi var närvarande vuxna omkring barnen med fullt fokus på dem från när de kom till lägret fram tills de skulle åka hem. Det tror jag är en viktig orsak till att många barn tyckte att det var så roligt.

Ett annat skäl till varför jag jobbade många år på läger var den fina känslan av att vara en förebild för barnen. Det som jag fick när jag var liten, kunde jag ge när jag var ledare. De flesta döva och hörselskadade barn har hörande föräldrar. Alla gör så gott man kan – men det är en speciell känsla att se upp till någon som är lik en. Som förstår en. Som har varit med om samma saker och kan förklara.

Den sista sommaren som lägerledare, hade jag jobbat som lärare ett par-tre år. Det var tufft. Energin fanns inte där. Även om jag fortfarande tyckte det var väldigt roligt, var det dags att kliva av. Sen blev man ju förälder. Fullt ös. Hela tiden. När de äldsta barnen nådde skolåldern, deltog vi på familjeläger. Roligt och ganska skönt att bara delta. Jag kände att jag var färdig med att jobba på läger.

Men den där lägerbubblan gör någonting med en. Så många positiva minnen av lägerlivet som man hade från uppväxten och de åren man jobbade sköljde över en. Jag försökte streta emot. Jag hade ju klivit av. Jag var ju färdig och nyss hade jag trott det, men så drogs jag in igen i en arbetsgrupp för ett kommande familjeläger och plötsligt skulle jag även jobba där.

Det föll på min lott att jag skulle vara huvudansvarig för ungdomsledarna, vilket var att annonsera, intervjua, rekrytera och organisera så att de skulle kunna få så bra förutsättningar som möjligt att ge lägerbarnen den bästa sommaren nånsin. Ungdomsledarna var med barnen. Jag var i bakgrunden och stöttade där det behövdes. Från morgonen innan frukost fram till sent på kvällen för att summera dagens aktiviteter och planera för morgondagen. Precis som förr. Så roligt!

Återigen var det så fint att se hur barnen verkligen såg ungdomsledarna som goda förebilder och identifierade sig med dem. Inte med mig dock. Alldeles för gammal och inte lika rolig som ungdomsledarna.

Men på slutet av lägret blev jag sliten. Började längta efter att lägret skulle vara över och kunna åka hem igen med familjen. Ungdomsledarna däremot pratade om att de skulle vidare till nästa läger och jobba flera veckor till. Min tid var över. Det var deras tid. De har orken, energin och den där speciella lägerglädjen som ger barnen oförglömliga minnen. Och kanske i framtiden själva blir ledare och förebilder för kommande barn som också får oförglömliga minnen och så vidare.

Jag är övertygad om att lägerverksamheten är en av de viktigaste faktorerna för en stark dövrörelse. Där odlas gemenskap, förståelse och vilja att fortsätta bära den fanan vidare till
kommande generationer. Får du möjlighet att vara lägerledare, ta chansen! Men en varning
utfärdas om du är över 40 år…

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.