Intervju med Cathrine Björkstrand

T.v: Cathrine Björkstrand. FOTO: Olivia Renner Balkstam. T.h: En karta över de nordiska länderna. FOTO: Shutterstock

I somras skrev Dövas Tidning om att Arvsfonden beviljat 10,7 miljoner kronor till det treåriga projektet Dövas Kulturarvscentrum som bland annat syftar till att bilda ett museum med fokus på dövas historia och att lyfta dövas historia som en intressepolitisk fråga. I januari drog projektet igång med fyra anställda. DT har fått en pratstund med Cathrine Björkstrand som är projektledare om varför projektet inte bara handlar om ett dövmuseum, vikten av levande berättelser och vad målsättningen är.

– Jag arbetade tidigare som lärare i ämnet svenskt teckenspråk, berättar Cathrine. En del av att undervisa i det är också att undervisa i dövas historia. Det fanns böcker på temat som vi kunde använda i kursen. Under kursens gång fick jag ett brev från en förälder som fick mig att skämmas. Hon berättade att de delar av kursen som handlade om dövas historia kändes för tung för hennes barn. Anledningen var att innehållet endast var på skriven svenska. Än idag kan jag skämmas över det.

– Det är något jag brinner för, berättar hon vidare. När jag arbetade inom läromedelsverksamheten på SPSM var jag noga med att allt material kring ämnet svenskt teckenspråk ska vara på svenskt teckenspråk. Så tänker jag än idag, och särskilt
i min nya roll som projektledare för Dövas Kulturarvscentrum. Svenska är vårt andraspråk, och att vi ska känna till vår historia genom skriven svenska är galet!

Vill du berätta vem du är?
– Jag är först och främst föreningslivsmänniska. För mig är föreningslivet något självklart och har alltid varit det då mina föräldrar är döva. Jag trodde att alla hade föreningslivet i sin vardag när jag var yngre. Det var roligt att vara på dövföreningen, jag funderade aldrig på om jag skulle dit eller inte utan man skulle dit helt enkelt. Sedan har jag arbetat som projektledare inom flera projekt tidigare. Jag har dessutom ett historieintresse, och har läst en kurs i dövas historia på Linnéuniversitetet i Växjö. 

Ni är fyra anställda personer i projektet, vad gör var och en?
– Jag börjar med vår kommunikatör, Florian Tirnovan, för han har en särskild roll. De flesta som intresserar sig för och fördjupar sig i dövas historia idag tillhör en äldre generation. Förr i tiden kunde fler känna till historiska dövprofiler, men för de yngre är det inte lika självklart att ha någon att identifiera sig med på samma sätt. Därför är det viktigt för oss att fånga upp den yngre gruppen. Han visar också upp vad vi gör för allmänheten, och förhoppningsvis kan vi också nå ut till hörande personer.

– Vi har en museiansvarig, Urban Mesch, som bland annat ska ta hand om alla de historiska föremål vi nu har i vår ägo och se till att de noteras. Han är också museivärd och ska ta sig an guidade turer. Det är ett stort jobb.

– Den tredje anställda är arkiv- och IT-ansvarig medarbetare, Ulf Nilsson Jörlemyr. Hans arbete är att se till att projektets material inte endast når ut till en begränsad intern grupp, utan att så många som möjligt kan ta del av dem. Våra arkiv ska vara offentliga. Till exempel vill vi ju att vårt material ska kunna stå till förfogande för framtida forskare. Det finns så begränsat med forskning om döva och dövas historia idag. Syftet är att vi ska synas mer.

– Det finns en femte tjänst som just nu är vakant, vi avvaktar med den. Vi behöver se vilka behov vi har först.

– Mitt arbete som projektledare är att se till att projektet drivs framåt och att hålla i alla trådar. Jag sköter samarbetet med externa parter. Vi kan inte jobba ensamma, utan vi har samarbeten med bland annat Örebros Länsarkiv, Örebros arkivcentrum och Dalarnas museum. Jag är spindeln i nätet kan man säga.

Berätta mer om projektet, vad handlar det om och vilka äger projektet?
– Begreppet “Dövas Kulturarvscentrum” har blivit förknippat med ett dövmuseum, men det är inte det enda projektet går ut på. Det är mycket bredare än så. Vi ska göra efterforskningar, workshops, hålla i föreläsningar och erbjuda levande berättelser och foton. Vi måste börja någonstans och tre år är en väldigt kort tid. Vi utgår ifrån vad vi vill visa för olika målgrupper inom dövsamhället, och hur vi kan fånga hörande och få dem att ta del av projektet. Hur vi ska göra detta kommer vi diskutera mycket det första året. Vi har dessutom massvis med böcker och material, vi kan omöjligen hinna gå igenom allt vi har. Istället behöver vi göra ett urval. Att tända en gnista, det är vad det handlar om åtminstone första året.

– Vad gäller dövmuséet så finns mycket material kopplat till dövskolan, men inriktningar på idrott och hörselteknik finns också. Det som saknas är dövrörelsens historia. Många som är födda efter 80-talet tror att många av våra rättigheter har serverats oss gratis, men det har legat oerhört mycket kamp bakom. Och den kampen är inte färdig! Det vill vi upplysa om med ett dövmuseum.

– Vi döva har ju alltid levt som vanligt, bildat familjer och arbetat men många i majoritetssamhället har inte förstått det. I deras värld kanske det är omöjligt att döva kan det. Det blir tydligt att vi inte är en självklar del av den svenska historien. Vi behöver visa att vi faktiskt är det. Döva har alltid funnits och kommer aldrig försvinna.

– Vad gäller levande berättelser är det en oerhört viktig del. Hörande behöver förstå hur fruktansvärt många döva har haft det under oralismens tid. Att teckenspråkets förbjöds och attityden mot döva förändrades, vad innebar det? Många mådde hemskt och blev utsatta för våld både psykiskt och fysiskt. Man försummade människors rätt till ett språk. Jag tror att många, såväl döva som hörande, inte har förstått det. Det har resulterat i att många döva idag har en låg självkänsla. Vi behöver visa allmänheten exempel på vad döva har blivit utsatta för genom tiderna, som till exempel tvångssteriliseringar. Det finns olika teman som vi behöver arbeta med. Vi vill ge en aha-upplevelse.

– Vi ska dessutom ta fram ett digitalt museum, som kan användas i skolarbeten eller bara av den som är nyfiken helt enkelt.

– Sveriges Dövas Riksförbund äger projektet, men sedan finns två samarbetspartners; Pär Aron Borgs vänner och Västanviks folkhögskola. De ingår i styrgruppen och expertgruppen.

Vad innebär ett digitalt museum?
– Det är mer än bara bilder, det är också föremål och filmer. Målet är att det kommer finnas en tonvikt på levande berättelser. Allt material kommer vara tillgängligt för döva.

Vilka visioner har du framöver för Dövas Kulturarvscentrum och dövsamhället i stort?
– I USA planterar man tidigt en stark dövidentitet och medvetenhet hos ungdomar, men här gör man inte det. Min dröm är att kunna ge möjligheten att erbjuda samma sak så tidigt som möjligt. Hur är en annan fråga, men om jag får drömma så svarar jag det.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se

---

ETT URVAL AV DÖVMUSÉER I EUROPA

1. Danmark
Døvehistorisk Selskab

2. Finland
Kuurojen Museo

3. Frankrike
Musée d’Histoire et de Culture des Sourds

4. Tyskland
Frankfurter Stiftung für Gehörlose und Schwerhörige

5. Norge
Norsk Døvemuseum

6. Storbritannien
British Deaf History Society

Vi reserverar oss för eventuella stängningar.

Detta är ett urval från Deaf Museums Projects hemsida: www.deafmuseums.eu