2023-11-29

50 år sedan Världsspelen i Malmö

Det svenska damlaget i basket 1973. FOTO: Ur Maria Hermansons privata arkiv

År 1973 hölls de tolfte världsspelen för döva i Malmö. Det var andra gången (tredje om man räknar in vinterspelen 1967) Sverige fick äran att anordna spelen. Dövas Tidning talar med några av de som var med under de här julidagarna på Malmö stadion.

EVA NORBERG, SIMNING
Den unga Eva fick uppmärksamhet i tidningar eftersom hon enbart var tretton år under spelen. Hennes föräldrar var döva och Eva tror att det bidrog till att de lät henne åka.
– Hade jag gjort något dumt hade de ju fått veta det direkt! De kom ner till Malmö senare men då hade jag simmat färdigt. Gemenskapen i truppen var bra och jag kände mig trygg. Jag har bara roliga minnen, berättar hon. Det största intrycket hon fått med sig därifrån är insikten om att teckenspråken över världen är så olika.
– Jag minns hur jag häpnade. Där lärde jag mig lite AUSLAN och ASL, och de alfabeten kan jag fortfarande. Japanerna reagerade på att vi tjejer hade ringar i öronen. Det tyckte jag var konstigt. Vi bodde på militärförläggningen L24. Kvinnor i en egen barack. De slevade upp jättelika portioner i kantinen och jag fick prata med folk för att be dem minska på maten. Jag var så liten och orkade inte äta upp vad de ansåg var lagom. Till öppningsceremonin skulle svenskarna som var klädda i gult och blått, fina kläder från varuhuset NK, på militärens inrådan marschera så att de ovanifrån såg ut som en svensk flagga. Eva tyckte att de andra länderna verkade ha det roligare än svenskarna som gick så strikt. Under världsspelen i Köpenhamn 1997 var Eva med som biträdande överledare och där träffade hon två australiensare från 1973. De hade också blivit överledare.

ANETTE “AÖ” ÖRLEGÅRD, NYFIKET BARN
AÖ, som Anette kallas av alla sina vänner och bekanta, var sex och ett halvt år då spelen begav sig. Hon och hennes döva tvillingsyster var egentligen på kollo som många andra vars föräldrar var volontärer under spelen, men ibland följde de med sina föräldrar.
– Jag följde med pappa Ebbe till Sturups flygplats där han skulle hämta det iranska laget. Jag tror att de var brottare. De hade mössor och täckjackor och jag frågade varför de hade så mycket kläder mitt i sommaren. De trodde att det skulle vara mycket kallare här uppe i Sverige. AÖ och hennes syster Ali (Anneli Örlegård) stal hela föreställningen under en match eftersom de var döva och blonda enäggstvillingar. Det tyckte alla var så exotiskt och spännande. De följde också med sin mamma Anita till Ljungheda (ett sommarhem tillhörande döva som tidigare fanns i Höllviken) där hon lagade maten.
– Jag kommer inte ihåg vilket eller vilka länder som bodde där. Jag minns också den stora banderollen som hängde över Stortorget i Malmö. Det stod “De dövas världsspel” på den. Det finns på film. Tänk ändå, så stort var det!

MARIA HERMANSON, FRIIDROTT OCH VOLLEYBOLL
I väntan på ett plan berättar Maria via videolänk om sin upplevelse av att få möta den globala dövvärlden för första gången.
– Jag hade inte gått på dövskola, och ganska nyligen börjat träna med döva när jag blev tillfrågad av PAM (Per-Anders Malmström) om att delta i volleyboll-laget samt friidrott i världsspelen. Jag tvekade men hakade på och anmälde mig till en ABF-kurs i teckenspråk. Det var ett sådant där svenskpåverkat teckenspråk de lärde ut. Så jag kunde inget vidare teckenspråk när jag kom till Malmö. Det blev en sådan chock att möta alla olika teckenspråk och se alla döva från hela världen. En sådan chock! Maria ruskar sig skrattande åt minnet, och berättar vidare att hon tydde sig till basketkillarna som hon kände hemifrån Stockholm. Deltagarna sov i våningssängar av metall i sovsalar om 10-15 personer på en militärförläggning. – Vi hade kläder i metallskåp. Det var mycket bus och roligheter. Det var en enormt positiv upplevelse för mig. Jag blev idrottslärare sedan, därav mitt persontecken, och har alltid tyckt att skolmästerskap och sport är extra viktigt för döva. Sport har för mig en social funktion. Sporten och världsspelen 1973 kan verkligen sägas vara min ingång till dövvärlden. Vart Maria är på väg då hon berättar detta? Till WFD:s generalförsamling och världskongress för döva i Jeju, där hon deltar som representant för SDR.

SVEN-ERIK “SVENNE” MALMSTRÖM, BASKETSPELARE
Svenne som idag för oss är känd som psykolog var år 1973 en tjugoårig basketspelare som några år innan kommit till Alvik.
– Jag var en oralismskadad norrlänning och sporten blev som för många andra hörselskadade en ingång till dövvärlden. Många i laget blev tillsammans med döva kvinnor och några gifte sig också. Svenne vill minnas att det i Malmö blev en och annan kärlekshistoria, och att det bland de tävlande fanns en del vars dövhet kanske inte var helt äkta. Inte bland svenskarna, men på andra håll. Det var stora idrottare som var hörselskadade men inte kunde teckna. Senare blev ju det mer kontrollerat. Svenne tyckte att det var väldigt givande att möta andra nationer även om de dessvärre inte umgicks så mycket vid sidan om tävlingarna.
– Jag minns hur vi bytte kläder med varandra. De från östländerna ville gärna ha våra skor och kläder, och vi bytte dem mot rysk kaviar och sprit. Till och med våra svettiga tubsockor hade bytesvärde!


JENNY SCHÖLDT OLSÉN

redaktionen@dovastidning.se

Uppdaterad: 2023-11-29

Publicerad: 2023-11-29