Camilla bor på en ö nära storstan

Camilla är en av få året runt-boende på Bastuholmen. FOTO: Olivia Renner Balkstam

I alla nummer under 2023 kommer vi att göra ett hemma hos-reportage. Hur bor egentligen döv-Sverige? Följ med genom husbyggen, olika familjekonstellationer och spännande livsöden. Denna gång gör vi ett besök hemma hos Camilla Lindahl i hennes hus i Stockholms skärgård.

DT:s reporter anländer tidigt till Bastuholmens hamn som ligger 15 minuters promenad från Näsby park i Täby, Stockholms län. Det är folktomt för här finns bara privata tomter och bryggan är endast för boende på Bastuholmen. Solen lyser, milda brisar drar förbi och det alldeles blå vattnet gnistrar. Jag sätter mig ner och njuter av ögonblicket i väntan på att bli hämtad med båten. Det förvånar mig i stunden inte alls att någon väljer att bo så här, vilket är precis vad Camilla Lindahl, 53, gör tillsammans med katterna Mira och Maja.

2021 flyttade hon ut på Bastuholmen. För att ta sig dit behöver man åka cirka 300 meter från bryggan i Täby med båt. Bastuholmen är, precis som det låter, mer en holme än en ö. Där finns 30 fastigheter, de flesta är sommarstugor men fyra till fem hushåll bor på ön året runt. Så även Camilla, trots att hon inte beskriver sig som väldigt bekant med skärgårdslivet till att börja med. – Jag är inte uppvuxen med ett liv i skärgården eller åkte båt ofta när jag växte upp. Så sådana saker har jag fått lära mig i samband med flytten hit. Till vardags arbetar Camilla som lärare och forskare på Stockholms universitet. Hon hade en bakgrund som matte- och NO-lärare innan hon blev doktorand och disputerade. Från sitt hem har hon cirka 35-40 minuters väg till jobbet med båtturen in till fastlandet och sedan cykel.

Att träna, och framför allt cykla, är ett av hennes stora intressen tillsammans med friluftsliv och vandring.
– För två år sedan hade jag en längtan efter att bo i ett litet och enkelt fritidshus på landet, men som inte låg för långt ifrån min arbetsplats. Jag letade efter något norr om universitetet så jag skulle slippa behöva åka genom stan. Jag letade på Hemnet och utbudet var inte digert inom det område jag sökte i. Så dök detta hus upp och min initiala tanke var att det inte var något för mig, att behöva åka båt fram och tillbaka. Men jag tänkte att jag skulle ge det en chans och titta i alla fall, för det var ju så fint på bilderna.
Väl på plats den där höstdagen var både ovanligt nog både säljaren och mäklaren med.
– Säljaren hade haft tomten i 45 år, sedan 1975. Så han hade koll på varenda liten detalj, och mäklaren kände att det var bra att ha honom med. Jag ställde några frågor kopplat till renovering och det tekniska, jag har renoverat tidigare och har koll på vilka frågor man ska ställa. Det gjorde säljaren intresserad och det blev samtal kring olika detaljer i huset. Efter omkring en halvtimme började hans språk förändras, han började plötsligt prata som om det var bestämt att jag skulle flytta in. Han sa saker i stil med ”när du flyttar hit så…” eller ”så här ska du göra när…”.
– För mig var det inte lika självklart där och då, men efteråt så hade jag diskussioner med familj och vänner och landade i att ”varför inte?”. Fungerar det inte så kan jag alltid flytta därifrån. Den inställningen har jag fortfarande. Jag bor här så länge jag trivs och det fungerar. Nu har det gått två år, och jag tänker att jag tar ett år i taget. Jag trivs jättebra här.

Tomten är cirka 1500 kvadratmeter stor och inbegriper fem olika byggnader. Ett huvudhus där Camilla bor, två gäststugor, ett förråd och en bastu. Det är bara femton meter från tomten till bryggan, där båt- och badmöjligheter finns. Nästan alla tomter på Bastuholmen har en egen brygga. Mitt på holmen finns det en fotbollsplan, och gräsyta att ordna gemensamma tillställningar och fester på. Någon affär finns det inte, senast det fanns var på 1930-talet, men det finns en man som bor på ön och som är båtförsäljare. Camilla köpte sin båt av honom, och fick extra finesser på köpet. – Den tillverkades i Finland och när den var klar så berättade han att han hade sett till att den hade extra funktioner eftersom jag är döv. Det kostade mig ingenting. Det finns ett larm som ger ifrån sig ett pipljud ifall det är något fel på motorn, men min båt har en liten lampa som lyser om något är fel. Det finns också en platta som vibrerar där jag kan känna om allting fungerar. Han ville lösa det åt mig. Just gemenskapen på ön är något som Camilla också tecknar varmt om.
– Det finns en fin sammanhållning här och man hjälps åt. Även om jag är döv så har jag känt mig välkommen och inkluderad i gemenskapen.

När någon berättar att den bor på en ö eller holme är det lätt att tänka sig att personen bor väldigt långt bort från stan, något som Camilla själv har märkt.
– Jag pratade med en vän över videosamtal strax efter flytten hit. Vi pratade om att vi snart måste träffas och ta en fika. Då frågade hon: ”när kommer du till Stockholm nästa gång?”. Men jag finns ju här i Stockholm. Det är lätt att tänka sig att jag bor mycket längre bort än vad jag gör med tanke på hur jag bor. Jag kan ta mig in till stan två gånger på en dag till och med.
– Behöver jag handla så är det nära till Näsby park där bland annat apotek, mataffär och restauranger finns.

Finns det ingenting mindre bra med att bo på en ö?
– Spontanbesök är inte lika enkla längre. Om någon vill besöka mig måste hen bli hämtad vid hamnen. Förut när jag bodde i hus var det mer självklart med spontanbesök. Det kan vara mindre bra, men i och för sig positivt också. När jag frågar henne vad det ger henne att bo så här är svaret föga förvånande.
– Det ger mig avkoppling och ro. Om jag har haft en stressig dag så rinner det av mig när jag kommer hit. Att kanske ta en tur med SUP-brädan runt ön och sedan sitta i trädgården, läsa en bok och dricka te… det är avstressande. Sannolikheten att vi kommer att hitta Camilla här sittandes i sin trädgård med en kopp te känns i nuläget hög ett par år till.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se