Sook Ki Lee om att ha döva tvillingar

Sydkorea är på tapeten med sin matkultur och populärkultur i form av film, serier och musik som gått hem hos många i Sverige och andra länder. Huvudstaden Seoul har gjort sig känd för att vara en världsmetropol med en blomstrande teknikindustri. Där bor nästan lika många människor som det gör i hela Sverige, men hur är livet som döv? DT har träffat Seoul-bon Sook Ki Lee och hennes åtta år gamla tvillingdöttrar Yein Yang och Suin Yang.

När Sook Ki Lee, som själv är döv och har en döv make, väntade sina tvillingar uteslöt hon inte att de också kunde vara döva. Alla i hennes egen familj är döva och hennes man har också en till döv i familjen, så döva i släkten finns på bådas sida. Den största överraskningen var när hon upptäckte att hon hade två stycken i magen.
– När jag gifte mig hade jag inga planer på barn, men några år senare hade jag ändrat ståndpunkt, berättar hon. Jag diskuterade med min man och vi bestämde oss för att försöka. När jag var i åttonde veckan gjordes ett första ultraljud och på skärmen såg vi två stycken. Jag blev överraskad! En var lagom, men två? Oj, vad jag funderade på detta.

I Sydkorea föds minst antal barn i världen per kvinna i fertil ålder. Så har det varit tre år i rad, rapporterade Dagens Nyheter i vintras. Anledningen sägs vara att det är svårt att kombinera
en karriär med ett familjeliv. Dessutom kostar det mycket att fostra ett barn. Den sydkoreanska regeringen kom nyligen med ett förslag för att uppmuntra barnafödandet. Varje familj med ett nyfött barn ska få en summa pengar under barnets tidiga levnadsår.

När Sook Ki Lee fick beskedet om att hon väntade tvillingar kunde hon inte sova på flera nätter.
– Min man var också överraskad men kunde åtminstone sova. Jag väckte honom och frågade varför det kom sig. Till slut började jag acceptera att det skulle komma två stycken. Min mamma och mormor som är förtjusta i barn var förväntansfulla. Jag själv visste inte så mycket om barn men de
skulle hjälpa mig.

Att döva har kreativa sätt att utreda om barnet i magen är döv eller hörande kanske är känt för vissa. Sydkorea verkar inte undantaget detta.
– I sjätte månaden när jag började få en solid mage skulle vi testa deras hörsel med musik, berättar Sook Ki Lee. Vi satte två högtalare på magen och kopplade ihop dem med en telefon, som spelade musik på högsta volym. Men det kom inga rörelser inifrån magen. Kanske sov barnen djupt? Eller var det fel på telefonen? Vi testade flera dagar i rad men ingen reaktion kom inifrån magen. Rörelserna kom under andra tillfällen.
– Vi undrade om det kanske kunde bli en tredje generation döva?

Tvillingarna föddes i september 2015. På sjukhuset gjordes ett hörseltest.
– När det var klart sa läkaren inte ordet ”döv” utan att de inte uppvisade tecken på att höra. Trots att de inte sa ordet döv förstod vi att de var döva. Vi var inte ledsna eller så utan vi var snarare förberedda. Det kändes till och med spännande att de kunde vara döva, att vi skulle kunna introducera dem till dövsamhället. Vi umgicks inte med hörande. Vi kände oss lyckliga och föreställde oss framtiden med dövskola och dövsamhälle. Det var roligt att drömma sig iväg.

Som brukligt med döva barn dyker frågan om utbildning upp. För Sook Ki Lee och hennes man blev detta en aktuell fråga under tvillingarnas första år.
– Jag hade ingen erfarenhet av hur det fungerar med undervisning av döva barn så jag visste inte hur vi skulle göra, men Jungsun An (reds anm: en känd dövprofil från Sydkorea) har en examen från Gallaudet i dövutbildning, så vi träffades och jag ställde många frågor till henne. Jag fick till mig att det är viktigt att börja undervisa så snart som möjligt. Att dröja med språklig input skulle ge följder senare.

Inspiration kring olika sätt att öva koreanskt teckenspråk på med tvillingarna fick Sook Ki Lee genom att titta på YouTube- videor från andra länder.
– Jag började redan när de var några månader gamla. Min mamma lärde sig också, fast hon i början undrade varför det behövdes, för så hade hon inte gjort med mig. Vi använde tecken för saker i vardagen, som till exempel bada, äta och mjölk. Enkla tecken. Snart kunde de flera tecken. Det koreanska tecknet för mamma var svårt för dem, men de kunde göra en variant. Det var diverse tecken som först gjordes lite annorlunda, men som så småningom gjordes rätt.
– Varje tecken de visade mig gjorde mig lycklig. Det hade varit annat med hörande barn, men nu var både de och jag döva. Vi var samma.

Vilket tecken var det första de lärde sig, undrar DT:s reporter?
– Mjölk. Andra tecknet var bada. De kunde också visa när de inte ville någonting.

På förskolan kunde personalen väldigt lite teckenspråk, de var snarare speciallärare. De hade ingen erfarenhet men lärde sig och med tiden ville fler lära sig.
– De kunde prata med flickorna, men interaktionen med de andra barnen fungerade inte lika bra. De hörande barnen tyckte det var jobbigt att bli rörda vid när flickorna påkallade uppmärksamhet. När hörande vill något använder de ju rösten, så att plötsligt bli vidrörda istället gjorde dem chockade. Det var två kulturer som krockade. Lärarna fick förklara sådant här för de hörande barnen.

När flickorna var fyra år gamla hade de utvecklats i sitt språk men kom inte vidare på sin förskola. Då flyttades de till Seoul Samsung School (samma skola som DT skriver om i detta nummer), som också har en förskola.
– Främsta anledningen till att vi valde Seoul Samsung School var att den ligger nära vårt hem, omkring 15 minuter med bil. Vi kunde inte ansöka hur som helst utan först gjorde man tester, bland annat behövde deras dövhet bekräftas. Det tog en månad innan skolbytet var ett faktum.

I dag går flickorna i andra klass. I början av deras skolgång på Seoul Samsung School fanns det en del tveksamheter kring att lärarna tecknar och talar samtidigt.
– Första gången kändes det… det var så många barn med CI och så var lärarna sådär på teckenspråk. Jag besökte skolan och tittade på hur de undervisade. För lärarna är det svårt att använda bägge språken samtidigt, men många hörande mammor önskar att deras barn ska få tal- och hörselträning. Jag diskuterade med en lärare om det faktum att mina barn inte talar eller bär hörapparater i någon form. Jag fick till svar att de kunde anpassa sig efter flickorna. Med döva barn som inte talar kunde de teckna istället.
– Skolan valde alltså ut den lärare som var bäst på teckenspråk åt dem. Det är ett till barn som får undervisning på detta sätt. De får ingen talträning utan bara undervisning på teckenspråk.
– Läraren undervisar inte i olika klasser utan flickorna har sin egen lärare.

Idag trivs flickorna bra på sin skola.
– Efter skolan frågar jag dem om de förstår det som tecknas och det gör de. Ifjol gjorde de inte alltid det men nu älskar de sin lärare. Nu när de förstår bra känner jag mig oerhört lättad.
– Nu fungerar det bra men jag undrar hur det blir när de blir äldre. Om det senare tillkommer ett barn med CI i deras klass kommer läraren att anpassa sig och blanda tal och teckenspråk. Det blir inte dövvänligt då. Och hur kommer barnen att kommunicera med varandra?
– Jag vill ha hundra procent teckenspråk. I framtiden drömmer jag om att alla lärare undervisar på teckenspråk.

Sook Ki Lee berättar att det finns en grupp döva föräldrar vars barn går på Samsung Deaf School som diskuterar vad de vill ska tas upp i undervisningen. Sedan tar de det vidare till skolan och lärarna tar emot förslagen.

Att vissa föräldrar till döva eller hörselskadade barn väljer bort att lära sig teckenspråk är ett globalt bekymmer.
– När de nyblivna föräldrarna får beskedet på sjukhuset om att deras barn är dövt tror de ofta att CI gör dem hörande. Efter operationen inser de att så är inte fallet. Det sista alternativet blir då dövskola, och då är föräldrarna ledsna och trötta. Men inte alla föräldrar vill att deras barn ska få tal utan det varierar, det finns också de som vill ge dem teckenspråk.

2016 blev det koreanska teckenspråket ett av Sydkoreas två officiella språk, efter ett beslut av nationalförsamlingen (reds anm: motsvarar riksdagen). Det ställer krav på nationella och lokala myndigheter att erbjuda översättningar på teckenspråk för den som behöver det.
– När det koreanska teckenspråket godkändes som ett språk och blev officiellt har många föräldrar långsamt börjat ändra sin sin syn på teckenspråket. Det finns föräldrar som vänder sig till exempelvis Sori Saem (aktivitetshus för döva och funktionshindrade) att också lära sig teckenspråk och försöka kommunicera med sina barn. Det är bra.

Sook Ki Lee och Jungsun An har tillsammans grundat organisationen KDCERI som arbetar för döva barn och deras familjer.

När DT:s reporter frågar tvillingarna vad de gillar bäst och sämst i skolan är det tydligt att de delar åsikt.
– Musik är svårt då vi inte hör, berättar Suin Yang.
– Flickorna gillar inte sport, berättar Sook Ki Lee. När den ena systern säger att hon inte gillar musik eller sport säger den andra samma sak. De har det i blodet, i DNA:t.
– Det är så svettigt, säger Yein Yang.
– Man blir trött, inflikar Suin Yang.
– Men bild gillar jag, berättar Yein Yang.
– Jag ser att de gillar att måla, och att de har talang, tillägger Sook Ki Lee. Efter skolan går de i konstskola två gånger i veckan. Det är inte viktigt att utveckla en karriär utan jag hoppas att de utvecklar ett självförtroende. Jag har ju sett att de inte gillar sport så där pressar jag inte dem.

Sook Ki Lee har en vision för framtiden för sina döttrar.
– Förut hade dövskolorna inga dövlärare och jag vill inte att de ska uppleva samma sak som jag gjorde. När mina två barn blir vuxna skulle jag vilja se dem som dövlärare. Det är min dröm, men vad de själva kommer att vilja vet jag inte. Jag kommer inte att tvinga dem till någonting. Det är bara något jag drömmer om. Om de inte vill bli det så hoppas jag att andra vill, så att det blir många döva lärare i framtiden. Om döva barn får en bra utbildning idag kan framtiden bli ljus.

OLIVIA RENNER BALKSTAM & NICLAS MARTINSSON
redaktionen@dovastidning.se