2023-06-27

Svitlanas långa danskarriär i Ukraina

Bilden t.v: Svitlana med gamla foton. FOTO: Jenny Schöldt Olsén. Bilden t.h: En dansande ballerina. FOTO: Shutterstock

Östeuropeisk kommunistisk dövkultur är kanske inte så välbekant för oss i Sverige. I en solig lägenhet i Malmös gamla arbetarkvarter bor en pensionär som vet en hel del om den saken: Svitlana Matsuk, pensionerad scenkonstnär från Ukraina. Från sitt köksbord berättar hon om sin långa karriär med en döv dansartrupp från Kiev och vad det är för skillnad mellan ukrainsk och svensk scenkonst.

Svitlana Matsuk plockar fram fotografier, några svartvita och några i färg som börjar blekna. Med sitt eleganta språk och över en kaffekopp börjar hon berätta:

– Jag föddes 1953 i Belarus huvudstad Minsk. Mina föräldrar var döva och då jag var runt tre år gammal började jag sjunga. Jag är hörselskadad och snappade upp lite här och där.

Svitlanas föräldrar både hoppades och kämpade länge för att hon skulle bli “hörande”. Därför började Svitlana inte första klass förrän hon var nio år gammal. Där, på internatskolan för hörselskadade som låg lite utanför Minsk, fanns det en danslärare som visade barnen balettskor. Hur man snörde på sig sådana och hur man kunde ställa sig på tårna. Den lilla Svitlana blev fascinerad och ville väldigt gärna börja dansa. Barnen övade genom att stå vid stolar och vänja fötterna.

Var det vanligt att det fanns danslärare?
– Alla skolor hade sådana under kommunisttiden! Teater, koreografi och dans. Alla barn fick lära sig lite av allt.

Svitlana som fäst sig vid dansen fick redan efter några månader byta skola eftersom det öppnades en nybyggd skola inne i staden, närmare föräldrarna. Svitlana tjatade och bad om att få fortsätta dansa och de sa att det skulle komma en danslärare så småningom. Inget hände förrän hon var 15 eller 16 år gammal. Då såg en mattelärare, som även kunde dans, på Svitlana och undrade om hon inte var en dansös?

Såg han det på dig?
– Ja, jag tror att han såg det på min figur och på mina rörelser. Jag blev ivrig och han började lära mig dansa. Det var hård träning! Så hamnade jag i en amatörgrupp. Åh, vad de var duktiga allesammans!

Där utvecklades Svitlanas danstalang spikrakt uppåt. Skolan slutade 1971 och Svitlanas mamma var vid det laget sjuk så Svitlana började på en fabrik för att kunna bidra där hemma.

Efter jobbet tränade Svitlana med amatörgruppen. På den här tiden var det väldigt vanligt med kultur. Dövföreningarna var levande och blomstrande och arbetarna gick dit eller till amatörgrupperna efter fabriksjobben. Det var ett nöje, men folk sa till Svitlana att hon borde satsa större. I Kiev i Ukraina, berättade de för Svitlana, fanns det en ensemble där samtliga dansare var döva.

En tolk hjälpte Svitlanas mamma att skriva ett brev dit. Snabbt kom svaret att Svitlana var välkommen på audition. Hon skulle dock inte enbart visa hur hon dansade. De ville även se hur hon spelade teater, utövade pantomim, och se på hennes teckenspråk.

– Jag menar teckna på scen, för en publik. Det kunde jag inte alls! Men en man på Dövas förening i Minsk som var mycket duktig på scenkonst erbjöd sig att hjälpa mig. Han tränade mimik, skådespeleri och teckenspråk med mig.

Så flög Svitlana till Kiev utan pappans vetskap eftersom han inte ville att dottern skulle flytta långt borta. Så blev det dags och Svitlana var så nervös, så nervös! Hjärtat bankade. Alla som var där såg så världsvana ut. Med sina noggrant utvalda danskläder gick Svitlana ut på scen. Framför henne satt flera personer ur produktionen.

– Jag var så ung och naiv, nitton år gammal och jag hade håret i två tjocka röda flätor. Och de sa till mig att jag skulle spela en sjömanshora, säger Svitlana och skrattar.

En man i ensemblen försökte hjälpa henne genom att teckna små direktiv, som att hon skulle sätta sig på hans knä, och säga det eller det. Men regissören såg att det inte fungerade, och bad henne dansa en viss dans som hon inte var van vid. Sedan bad de henne teckna något. Svitlana kände att det inte fungerade, och såg det i deras ansikten.

Var alla döva?
– Alla dansare var det. Resten av produktionen som regissören, dans- drama- och gymnastikläraren var det inte. Det var en hög nivå på allt. Riktigt professionellt. Det var absolut inte så att någon plockades upp på gatan och skulle bli dansare eller hjälpa döva att bli det. Nej, allt höll hög kvalitet rakt igenom. Vi alla kom att arbeta väldigt hårt för det.

Svitlana bad med dunkande hjärta dem om att få dansa en dans till. Det fick hon och då dansade hon sin belarusiska folkdans. Som Svitlana dansade! Hon gav allt på scen och de som tittade blev häpna. Därefter blev hon antagen.

Svitlana förklarar att till skillnad från hur det är i Sverige där man spelar antingen teater eller dansar, eller vad man vill specialisera sig på, gällde det i Ukraina att kunna allt. Därför kunde Svitlana så småningom gå ner i spagat mot en vägg fast hon aldrig kom att få nytta av det på scen. Tekniken var viktig i dansen och de övade minutiöst. Under föreställningarna stod dessutom två tolkar i kulisserna och räknade takten, och dansarna kunde följa dem i ögonvrårna.

Året var 1972 och Svitlana skulle sedan komma att dansa i tjugofem år. Som mest hade ensemblen 45 dansare. De uppförde allt möjligt och det var nummer efter nummer. Ett jämnt antal dansare på scen som följdes av nya dansare. Publiken skulle inte behöva vänta. De dansade rysk, belarusisk och ukrainsk folkdans. De spelade även dramer och komedier. Turnéerna varade i en eller två månader. Svitlana delade rum med tre andra dansare i ett för den tiden vanligt kollektivhus. Tyvärr fick aldrig Svitlanas föräldrar se henne dansa professionellt eftersom de tidigt gick bort. Men den döva kvinna som de hade tagit under sina vingar och som skötte om dem på slutet kom att hjälpa Svitlana med hennes två söner så att hon snabbt kunde återgå till att dansa.

– Livet var gott! Alla hade arbete och maten var billig. Jag trivdes oerhört bra med livet som dansare. Det är klart att det fanns ett visst konkurrenstänk, om vem som var bäst och så, men för det mesta var det bara ren gemenskap.

Efter att Svitlana till mångas förvåning blivit petad vid 45 års ålder gick hon över till att sy dräkter åt ensemblen i elva år. Det var ett mycket hårdare arbete än att dansa. Så kom Sovjetunionens kollaps och även om den medförde frihet blev livet mycket svårare för de flesta. Bland annat för Svitlana. År 2008 kom hon till Skåne för att hälsa på sin döva brorsdotter. Svitlana tyckte om det hon såg och ville stanna. Hon bosatte sig sedan i Malmö och gifte sig. Här började hon studera svenska, målmedvetet och noggrant, och lyckades bli utbildad cirkelledare.

– Jag hade aldrig använt en dator tidigare men min man hade en, och lärde mig. Jag studerade på Iris Hadar och sedan på ABF och hemma satt jag och knagglade svenska glosor hela kvällarna. Där inne i det andra rummet – jo, det är förresten i den här lägenheten jag bott hela tiden!

Ödmjukt nämner Svitlana, som visar upp inramade diplom från sina svenska utbildningar, en annan kvinna. Utan henne hade Svitlana inte hade klarat utbildningarna. Tillsammans bildade de en teaterförening inom Malmö Dövas Förening som i Svitlana fick en teaterlärare på halvtid och en lokalvårdare på halvtid, fram till Svitlanas pensionering. Där, på teaterföreningens övningar, träffade hon talanger som påminde om hennes ungdom.

Svitlana kan inte låta bli att fundera på hur det hade blivit om de här talangerna vuxit upp på ett annat sätt. Om de fått samma möjlighet som hon själv fick.
– Om de vuxit upp med en dans- eller teaterlärare; om de kunnat få satsa på scenkonst istället för att arbeta eller studera. Nåväl! Det är inte något för alla.

JENNY SCHÖLDT OLSÉN

redaktionen@dovastidning.se