Hur kommer dövföreningarnas framtid att se ut?

Att det finns diskussioner kring att det inte är lika självklart idag att engagera sig i sin lokala dövförening är nog något som de flesta känner igen. De som engagerar sig blir allt äldre och de yngres engagemang lyser med sin frånvaro. År 2023 beräknas fem dövföreningar bli vilande. Vad beror det egentligen på? Vad har vi att vänta oss i framtiden?

Den 20-22 januari genomförde SDR sitt årliga föreningsforum. Deltog gjorde omkring 20 anslutna dövföreningar och helgen bjöd på diskussioner om förbundets och föreningarnas framtid. SDR tillsammans med föreningarna ska genomgå en imageutveckling, genom att dela in föreningarna i fem regioner; SDR Norra, SDR Södra, SDR Västra, SDR Östra och SDR Mellersta. Förhoppningen är att stärka/effektivisera samverkan mellan föreningarna och tydligare binda samman SDR och dövföreningarna.

DT har under föreningsforumet fått en pratstund med Åsa Henningsson, förbundsordförande, och Pontus Degsell, förenings-och ekonomikonsult, från Sveriges Dövas Riksförbund.

Fem dövföreningar ska bli vilande. Hur ser SDR på detta? 
– Först och främst vill jag säga att det är svårt att säga att fem dövföreningar SKA bli vilande, det är inte 100% säkert ännu, poängterar Åsa Henningsson. Det kan komma att förändras. De räknas som vilande när beslutet har tagits, vilket kräver att man utgår från föreningens stadgar. En del föreningar kan bli vilande direkt efter att årsmötet har godkänt det medan det andra gånger krävs två årsmötens godkännande. Inte alla föreningar har klubbat igenom beslutet att bli vilande, så egentligen kan saker förändras på vägen. Men det ser i nuläget ut som så att fem dövföreningar ska bli vilande. 

– Vad gäller dessa fem föreningar har det funnits diskussioner kring att bli vilande länge, tillägger Pontus Degsell. Det har varit svårt för dem att rekrytera personer som vill engagera sig. Precis som Åsa säger är det svårt att veta hur det blir i slutändan innan något definitvt beslut är fattat. 

– Att en dövförening blir vilande innebär inte att döva har försvunnit, säger Åsa Henningsson. Det kanske bara innebär att de har andra intressen och behov. De kanske inte har samma behov av att umgås på det sätt som en förening erbjuder. Det dövföreningarna traditionellt har erbjudit, att komma till en fast lokal på fasta tider, kanske är någonting som kommer att behöva förändras och man uppfyller behovet av umgänge på nya sätt. Vi vet att det inte ser ut som det gjorde tidigare utan att förändring behövs. Man kanske kommer att behöva erbjuda nya mötesplatser. Hur detta kommer att se ut ingår i vårt framtidsarbete. Vi behöver utveckla en definition av vad en mötesplats är i dag och hur det kan se ut. Vi behöver titta på vad som är framtiden. Det som har varit tidigare vet vi måste förändras. Är framtiden att vi möts på andra platser och tider, såsom caféer? Andra tider och andra dagar? Det återstår att se, men faktum är att vi kan se att det finns ett annat behov av sätt att mötas och umgås på.

Vad beror det på att engagemanget inte är lika starkt i dag som förr? 
– Intresset för att träffas och umgås tror jag inte har förändrats, säger Åsa Henningsson. Det syns tydligt på Dövas Dag och det syns här på vårt föreningsforum. Intresset finns kvar, men det vi försöker se är hur vi kan göra det enkelt. Själva organisationsstrukturerna och styrelsearbetet, hur ska det egentligen se ut? Krävs det en styrelse eller behövs det ett annat arbetssätt? Om man tittar på de största föreningarna ser vi att intresset finns. För många mindre föreningar finns det också ett intresse att mötas och ordna aktiviteter. Intresset för föreningslivet som det sett ut traditionellt har definitivt förändrats. Men i grunden har vi alla ändå något gemensamt, att umgås och få använda vårt språk tillsammans. Det har inte förändrats. Den intressepolitiska biten med till exempel skolfrågor och omsorgsfrågor går mera i vågor. Den är mera åldersbunden. Hos ungdomarna är det ju förstås inte lika intressant att diskutera äldreomsorg som det är för de äldre, utan andra frågor kanske är mer intressanta. 

– Det syns tydligt att det finns mycket styrka hos dövföreningarna, i form av de personer som engagerar sig, poängterar Pontus Degsell. Dövrörelsen är fortsatt stark. Man har anammat nya sätt att kommunicera och ställt om till digitalt för att möta nya behov.

Hur arbetar SDR med att stärka dövföreningarna? 
– Under hela 2023 arbetar vi för att det ska finnas en nära relation mellan såväl SDR och våra anslutna lokala föreningar och distriksföreningar/-förbund, som mellan dem, säger Åsa Henningsson. Det sker i flera delar. Vi har till exempel en föreningssupport som stöttar föreningarna i bland annat organisations-, ekonomi- och utvecklingsfrågor. På så sätt rätar man ut frågetecknen på kortare tid och föreningarna kan jobba vidare snabbare. En annan del är att skapa en struktur med nätverk i större regionområden där våra anslutna lokala föreningar och distriktsföreningar/-förbund ingår för att stötta och avlasta varandra. Dessa regionområden kommer att kallas för SDR Norra, SDR Östra, SDR Västra, SDR Södra och SDR Mellersta. Vi ska också börja använda oss av en gemensam plattform där man kan ta del av information och nyheter, och på sikt ska plattformen utvecklas för att erbjuda fler möjligheter. Varje förening har en egen kontaktperson inom styrelsen så att avståndet mellan SDR och anslutna lokala föreningar och distriktsföreningar/-förbund känns mindre. Utöver detta är kurser, seminarier och workshops, både i digital och fysisk form, också en del i att stärka anslutna lokala föreningar och distriktsföreningar/-förbund. 

Många dövföreningar har samma utmaning, det är att deras medlemmar blir allt äldre och äldre, och det kan påverka antalet föreningar som finns. Hur ska SDR tackla det? 
– Under helgen har vi visat hur det sett ut för SDR under 100 år, berättar Åsa Henningsson. Under 1930-talet hade SDR ungefär 700 medlemmar. Sedan under 1970-talet fanns det cirka 3500 medlemmar och cirka 60 föreningar. På 90-talet låg siffran på runt 5000 medlemmar men ett mindre antal föreningar, omkring 50 stycken. Det jag menar är att antalet medlemmar som SDR har och antalet föreningar inte alltid hänger ihop. Medlemsantalet kan vara högt medan föreningsantalet kan vara mindre. Även om föreningarna blir färre så blir inte medlemsantalet det automatiskt. 

– Det stämmer, instämmer Pontus Degsell. Tittar man i gamla papper så hade Norrland, Värmland och Skåne massvis med små föreningar medan det med tiden har koncentrerats till de större städerna men det har inte inneburit att medlemsantalet har minskat.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se