KRÖNIKA: Att som ensam döv bo i långtbortistan

Hej! Jag ska väl börja med att presentera mig, kanske på dövas vis? Theresa Rönnholm heter jag och ni kan se mitt persontecken här intill. Jag har gått på Birgittaskolan och Risbergska skolan i Örebro, men från början är jag född i Västerås och gick på förskolan Tegnergården där.

Jag har i många år levt och arbetat i dövvärlden. Merparten av mitt 42-åriga liv hade jag mitt hem i ”dövstaden” Örebro men nu bor jag i ett litet samhälle som är väldigt långt bort från allt som har med döva att göra.

I juni 2021 flyttade mitt barn och jag till Storuman som ligger ungefär mitt emellan Skellefteå och Norges gräns. Här bor cirka 2 000 personer och jag är troligtvis den enda döva.

Ni kanske tänker att man inte kan bo eller trivas i ett samhälle som ensam döv för vi döva är ofta väldigt sociala av oss och har behov av att använda svenskt teckenspråk hela tiden. Jag tänkte likadant tidigare, det var för mig en omöjlig tanke att bo på ett sådant här litet ställe men nu gör jag det. Varför då?!

De senaste åren, före flytten, kände jag en dragning till Storuman. Hela min familj och delar av vår släkt bor här. Jag ville också ha ett annat liv än det jag hade. En dag förändrades min livssituation som möjliggjorde en flytt hit så vi tog vårt pick och pack och drog hit och jag tog med mitt företag som jag startade 2018. Det är en fördel att vara egenföretagare och att mitt företag kan fungera varsomhelst.

Så fort vi kom hit kändes det rätt och jag kunde leva det liv jag velat. Företaget fungerar bättre här än i Örebro. Jag lagar kläder och mycket annat och jag tog in min fullteckenspråkiga syster som medarbetare. Hon tar emot kunderna och sköter kommunikationen.

Vad mer gör jag än att arbeta i företaget kanske ni undrar? Jag tillbringar mycket tid i skogen och naturen. Där återhämtar jag mig och får energipåfyllning. Naturen ligger runt hörnet, jag behöver aldrig gå långt för att komma ut i naturen. Jag är en naturälva kan man säga, jag mår bäst ute i naturen, i skogen, på myren och vid sjön. Jag har även en sommarstuga som ligger i bygden där min pappa föddes, tre mil härifrån. Så dit åker vi så ofta vi kan när det är snöfritt.

På vintern åker jag skidor, jag är ingen sådan som tränar och tar ut mig utan åker hellre skidor eller promenerar lugnt och njuter av naturen. Jag gillar också att plocka bär. Ett litet tips: det är att man finplockar redan ute i skogen så man behöver inte rensa lika mycket när man kommer hem!

Jag är även politiskt aktiv i kommunen. Det bara råkade bli så, jag halkade liksom in på ett bananskal. Jag blev välkomnad och indragen. Jag sitter i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden och i kommunfullmäktige. Nu är jag borgerlig vigselförrättare. Så mycket har hänt sen jag flyttade hit som jag inte trott skulle hända.

Men ändå, ensam döv?! I dag finns många tekniska lösningar som gör jag kan hålla kontakt med mina vänner som bor i hela Sverige. Storuman är ett fint ställe som många gärna hälsar på så jag har haft flera vänner och andra döva på besök. Alltid roligt att få visa upp Storuman. Och sociala medier är ett fantastiskt fenomen där jag kan följa mina vänner och andra döva varje dag.

Jag känner att jag lever mitt drömliv nu, det är ingen brist på teckenspråk i mitt liv, jag kommunicerar med mitt barn, min medarbetare och vänner på teckenspråk varje dag.

Jag kan göra sådant jag älskar som att vara ute i naturen och jobba med hållbarhet. Jag utvecklas enormt som människa här i Storuman. Man behöver ibland komma ut ur sin komfortzon för att växa som människa och uppleva annat än det man är van vid.

Till er som funderar på att flytta någonstans där det inte finns någon eller få döva, gör det! Det går alltid att flytta tillbaka om det inte fungerar. Var djärv!

THERESA RÖNNHOLM

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.