I Iran blåser förändringens vindar

Protester har pågått runtom i världen. Bild från London. FOTO: Shutterstock

Under hösten har medier rapporterat om den 22-åriga Mahsa Aminis, egentligen Jina Amini, död. Enligt vittnen blev hon misshandlad till döds eftersom hon inte bar sin hijab (huvudduk som täcker hela huvudet men inte ansiktet) på korrekt vis, så det täckte hela håret. Enligt polis dog hon av en hjärtattack, vilket hennes familj inte tror på. Detta har väckt en massiv proteströrelse i Iran och fler och fler väljer att stå upp mot förtrycket. Iranska kvinnor ropar slagord, visar upp sitt hår och bränner sina slöjor. Många människor har mördats i protesterna.

Vi har intervjuat en döv kvinna som föddes och levde i Iran innan den iranska revolutionen då shahen störtades och fick lämna från sig makten till en islamistisk regering runt 1978, och som kom till Sverige på 70-talet. Vi väljer att låta henne vara anonym då vi vill kunna garantera hennes säkerhet och hon har släkt kvar i Iran. Hon berättar om förändringarna:
– Det var 1973 som jag kom hit. Jag var 19 år gammal då och hamnade först på Västanviks folkhögskola. Jag kom inte hit som flykting, jag trivdes bra i Iran men det fanns ingen ordentlig utbildning för döva efter grundskolan.

Mina föräldrar föreslog att jag skulle studera på Gallaudet i USA, så när jag gick i åttonde klass gjorde man en ansökan dit men svaret dröjde och dröjde.
– En vän som bosatt sig i Sverige kom till Iran och uppmanade mig att komma till Sverige istället. Det lät först inte som en bra idé, Sverige hade inget gott rykte utan det ansågs vara ett dåligt land. Men min vän stod på sig och till slut övervägde jag det. Vi hade en släkting som bodde i Tyskland och som kom på besök. Mina föräldrar berättade om mina eventuella planer på att flytta till Sverige, och vår släkting tyckte det var en bra idé. “Sverige är toppen för döva!” sa han.
– Till slut bestämdes det att jag skulle flytta till Sverige och börja på Gallaudet efter det. Det tog två veckor och sedan var jag på väg till Sverige. Det blev så att jag blev kvar i Sverige och skaffade familj här.

Hennes uppväxt i Iran liknar inte det Iran som är idag.
– När min mamma var ung var det krav på att hon skulle bära slöja men på shahens tid förändrades det, det fanns då inte längre något krav på det och då valde hon att inte bära slöja. Det var ganska fritt på hans tid. Det fanns kanske vissa krav, till exempel att man skulle gå på religionskurs i skolan. Ramadan var också ett viktigt inslag, men mina föräldrar bestämde att jag inte behövde följa ramadan då jag var sjuk som barn.
– Det fanns inget slöjtvång, man kunde bära slöja vid vissa ceremonier i moskén som till exempel vid bröllop om man var djupt troende. Men det var inte mina föräldrar så de kunde sitta med utan att min mamma bar slöja. Allting var helt vanligt, inte alls så annorlunda från Sverige. Min mamma blev något år efter att jag kom till Sverige djupt troende och valde att åka på en resa till Mecka. Efter det började hon bära slöja vid fler tillfällen, men det var inget som hade tvingat henne till det.

År 1978 förändrades allt och året därpå kom hennes föräldrar på besök från Iran.
– Jag minns att mina föräldrar kom hit till Sverige och berättade om allt som hände. Det var oroligt i Iran och saker som tidigare varit tillåtna förbjöds plötsligt. Man kunde bli straffad allvarligt om man bar något slags smink. Håret fick inte synas alls. Det var kvinnorna som begränsades mest, männen hade inte alls så många förbud.
Hon tycker att det som sker i Iran nu är bra.
– Jag känner inte längre någon stark koppling till Iran eller det som sker där, jag har bott här så länge, men jag tycker synd om de som bor där. Det är inte första gången som det blir oroligt i Iran, det har varit tumult framförallt kopplat till universiteten och de som studerar där. Folket har nog tröttnat ordentligt nu. Det som är synd är att folk dödas.

DT-Redaktionen
redaktionen@dovastidning.se