Inriktningar inom teckenspråksforskningen över tid

Vänster: Brita Bergman inledde den svenska teckenspråksforskningen 1972. Höger: Den svenska teckenspråksforskningen firade 50-årsjubileum i maj. Fr.v.: Johanna Mesch, Brita Bergman, Bencie Woll och Ingela Holmström.

De första studierna av dövas teckenspråk visade att teckenspråk är en form av naturlig språklig kommunikation. 1960 publicerade William Stokoe den första språkvetenskapliga studien av teckenstrukturen i amerikanskt teckenspråk. Tio år senare, 1972, startade svensk teckenspråksforskning vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Till en början betonade lingvisterna likheterna mellan tecknade språk och talade språk trots att språken utförs i olika modaliteter. Studierna bevisade att teckenspråk är ett språk. Samtidigt har det runt om i världen pågått en kamp för erkännandet av teckenspråk, rätten till sitt eget språk och att dövsamhället ska ses som en kulturell och språklig minoritet.

Från ett svenskt perspektiv startade forskningen genom studenten Brita Bergman när hon skrev sin trebetygsuppsats om svenskt teckenspråk som sedan visade sig vara tecknad svenska. Brita upptäckte då att det teckenspråk hon såg döva använda inte hade det svenska språket som grund utan att det hade en egen struktur. Ett teckens uppbyggnad består av tre delar; hand/händer (artikulator), hand/händers plats (artikulationsställe) samt hand/händers rörelse (artikulation). Utöver hand/händernas uppbyggnad beskriver man bl.a. munrörelser, huvudets olika rörelser samt blickriktningen. Med en eller flera språkmodeller kan man beskriva fonologiska, morfologiska och syntaktiska drag i det svenska teckenspråket, t.ex. avbildande verb (f.d. flermorfemiga/polysyntetiska tecken). Ungefär samtidigt med Brita, beskrev Inger Ahlgren döva barns teckenspråkskommunikation och betonade då vikten av tidig språkinlärning för förbättrad kommunikation och kognitiv språkutveckling hos döva barn. Ingers forskning ledde till att förskolan för döva och hörselskadade barn på Skeppargatan i Stockholm öppnades.

Under de tre senaste decennierna har intresset för studier om gester börjat öka i internationella studier, vilket har gett nya insikter om till exempel samtalsgester i talade språk och förhållandet mellan tecken och gester. Under samma tid fann några amerikaner ett nytt uppkommen teckenspråk i Nicaragua, och man studerade hur det teckenspråket kunde uppstå och utvecklas spontant i dövsamhället över tre generationer. Något annat som studerats under senare år är teckenspråkskommunikation av personer med dövblindhet som använder taktilt teckenspråk.

Allt fler forskare överväger också möjligheten att studera teckenspråk som något som är baserat på faktisk språkanvändning, exempelvis korpusbaserade material. Från korpusar kan man se att en mening på teckenspråk kan bestå av t.ex. pekningar kombinerat med tecken som är lexikala, riktade och avbildande. Ett annat exempel på analys av teckenspråk är att titta på hur språket uttrycks och används när två samtalsdeltagare i ett samtal pratar med varandra när de har gemensamma erfarenheter av omvärlden.

På senare tid har studierna i teckenspråk övergått till forskning av likheter och skillnader mellan olika teckenspråk men också mellan tecknade språk och talade språk. På sistone har (den svenska) forskningen expanderats med studier av barns tillägnande av teckenspråk, andraspråksinlärning, ur ett neurovetenskapligt perspektiv (hjärnavbildning) och även korpusbaserade studier (med mängden av språkdata). Studier i lexikologi, teckenspråks-undervisning, språkbedömning, dövas språkinlärning i skriftspråk med användningen av teckenspråk och språkbruk i samhället är några av de utökade forskningsgrenarna. Teckenspråksforskningen på Stockholms universitet växer och förändras ständigt.

Johanna Mesch
professor i teckenspråk
Stockholms Universitet

LÄS MER: Aktuell forskning vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet