Bakgrund till teckenspråk som skolämne

Riksdagsbeslut den 14 maj 1981.

HISTORIK 1981 var Sverige först i världen med att officiellt erkänna teckenspråk som ett språk. Två år senare infördes en tvåspråkig undervisning – teckenspråk och svenska – i specialskolan för döva och hörselskadade elever. Teckenspråk blev också ett skolämne då. Hur kom det sig? Så självklart var det inte. Ett stort motstånd fanns då.

Den 14 maj 1981 tog riksdagen ställning till ett förslag från regeringen (proposition 1980/81, bilaga 12). I bilagan stod det bland annat:

”Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan.”

Riksdagen visade sitt stöd för den beskrivningen. Därmed blev teckenspråket officiellt erkänt som ett språk.

1983, två år senare, togs en läroplan* fram för specialskolan i vilken teckenspråk och svenska nämndes som undervisningsspråk. Teckenspråk blev även ett skolämne, dock som en del i språkblocket tillsammans med svenska och, från årskurs 5, även engelska. Rektorerna och skolorna fick själva avgöra hur undervisnings-timmarna i språken skulle fördelas.

Kerstin Olsson nämner i artikeln intill att det fortfarande var något nytt att undervisa i och om teckenspråk under senare delen av 1980-talet. Det var först 1994 som teckenspråk blev ett eget skolämne.

Kenneth Eklindh, tidigare undervisningsråd på Skolöverstyrelsen (SÖ), var ansvarig för utarbetandet av läroplanen för specialskolan 1983. För DT skriver han om bakgrunden:

”Vi hade ju stark forskning genom bland annat Brita Bergman så för mig kändes det naturligt att teckenspråket fick sin självklara plats i undervisningen för döva. Jag hade också jobbat som lärare vid skolor för döva så för mig var det ett självklart val att lyfta fram dövas eget språk i undervisningen. Regeringen hade dessutom i direktiven till läroplansarbetet sagt att teckenspråkets roll skulle stärkas.

Men det var nog ingen som trodde att vi skulle ta steget fullt ut. Dövas teckenspråk var ju inte heller erkänt som undervisningsspråk i något annat land. /…/ När vi var klara med utarbetandet av läroplanen (jag hade hjälp av Tore Äng och Rose-Marie Adeen i det jobbet) så bröt bokstavligt talat ’helvetet löst’ för mig.

Plötsligt dök Erik Wedenberg* upp hos både skolministern Bengt Göranson och hos min generaldirektör Lennart Orehag och oroade dem om vart vi nu var på väg. Mina forna kollegor i specialskolorna sände in protestlistor till departementet och till SÖ och krävde min avgång. Man menade att läroplansförslaget var ovetenskapligt och stred mot all erfarenhet och inga andra länder ens tänkt tanken på att gå så långt. Vid min första föredragning i SÖ:s direktion blev ärendet bordlagt och jag fick rådet att komma tillbaka med flera bevis på att förslaget var riktigt. Så där hade jag praktiskt taget ”väskan” packad för en snabb sorti från den statliga skoladministrationen för med ett sånt nederlag kunde man inte arbeta kvar. Som du vet så lyckades jag få igenom läroplanen men det satt hårt åt”.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

*Den hette Läroplan för specialskolan: kompletterande föreskrifter till Lgr 80 (Läroplan för grundskolan 1980)
*Känd för sin hörsel- och talträningsmetod

LÄS MER: Kerstin Olsson om sitt arbete som teckenspråkslärare, 1987-2018