“Jag vill att eleverna ska veta mer om och känna stolthet över sitt eget språk”

Vänster: ARKIVFOTO: JAN BÖRJESSON/NIKLAS WIKMAN/SPSM Höger: FOTO: NICLAS MARTINSSON

Kerstin Olsson är den som undervisat längst i och om svenskt teckenspråk i specialskolan, mellan 1987 och 2018. Om den första tiden som teckenspråkslärare säger hon:
– I början fanns det en viss attityd. Elever sade ”Men varför ska vi lära oss teckenspråk? Vi kan ju teckenspråk redan”, säger hon.

Kerstin Olsson brann för att döva barn och ungdomar skulle få lära sig mer om svenskt teckenspråk. En förmån som hon aldrig fick som liten. Hon studerade inte sitt eget språk förrän hon var 34 år gammal. Hon började plugga teckenspråk vid Stockholms universitet 1984. Det var som att en ny värld öppnade sig för henne. Att kunna teckna var en sak, men att kunna beskriva hur språket var uppbyggt var något helt annat.

Parallellt med teckenspråkskurserna gick hon speciallärar-utbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm. En del i utbildningen var att hon läste antropologi. Hon nämnde för Brita Bergman (i dag professor emerita i teckenspråk) att hon funderade på att göra praktik på en sameskola.

– ”Självklart ska du göra det!” blev svaret. Hon pratade med en professor i religionshistoria, som i sin tur hjälpte mig att kontakta en sameskola i Gällivare, berättar Kerstin som fick praktikplats där.

Hon visste innan att döva och samer hade mycket gemensamt: mångårigt förtryck från samhällets sida, och känslan av att tillhöra en språklig och kulturell minoritet. Men att möta den samiska kulturen på plats var en stark upplevelse för henne. Hon blev inspirerad och reflekterade kring hur hon kunde förmedla kunskaper i och om teckenspråk, dövas kultur och historia till sina elever.

– Jag vill att eleverna ska veta mer om och känna stolthet över sitt eget språk, kultur och historia, säger hon.

1987 blev hon värvad till Manillaskolan, som ville utveckla teckenspråk som skolämne. Att undervisa i och om teckenspråk för yngre elever var något nytt och obeprövat på den tiden. För vuxna blev teckenspråk ett akademiskt ämne 1981 vid Stockholms universitet. Kerstin fick testa sig fram med en klass. Exempelvis gjordes lekar med olika handformer, något som gick hem.

– Målet var att medvetandegöra eleverna att teckenspråk var ett språk, säger hon.

1988-1990 jobbade hon med ett biståndsprojekt i Thailand. Ett drömerbjudande som hon inte kunde tacka nej till. 1990 var hon tillbaka på Manillaskolan.

– Mitt arbete som teckenspråkslärare började på allvar då.

Hon blev kvar där fram till sin pension 2018; ett arbete som hon älskade även om det inte var lätt alla gånger. I början av hennes karriär fanns det inget läromedel om teckenspråk för elever i specialskolan. Hon fick skapa allt material på egen hand, bland annat med hjälp av avdelningen för teckenspråk vid Stockholms universitet. Och hon fick göra olika experiment med sina elever för att se vad som fungerade respektive inte fungerade.

1998 gick äntligen hennes dröm i uppfyllelse. Det var då det första läromedlet om teckenspråksgrammatik utgavs, Satslära. Kerstin Olsson var involverad i det projektet. Sedan kom det ett till läromedel som Kerstin också var med och producerade, Formlära.

1990-talet var också en banbrytande period då läromedel om dövas historia och kultur togs fram till Kerstins stora glädje. Dessutom sändes allt fler tv-program på teckenspråk i utbildningssyfte.

Läromedel om och i teckenspråk är dessvärre fortfarande en bristvara, något Kerstin Olsson länge varit frustrerad över. Hon upplevde att det fanns en vilja och positiv attityd hos ansvariga aktörer, men problemet var som ofta att det var en kostnadsfråga och att byråkratin tog tid.

Hur har teckenspråk som skolämne utvecklats under din tid?
– 1990 var det haltande. Det fanns en ”Vaddå, varför ska vi lära oss teckenspråk”-attityd hos vissa elever. Sedan blev det alltmer etablerat och vi var säkrare på hur vi skulle undervisa. Det fanns bättre läromedel och elever visade ett annat slags respekt och förståelse för ämnet, säger Kerstin.

Hon understryker att teckenspråksforskningen i samma veva har utvecklats mycket sedan starten 1972. Nu är kunskapsläget annat, något som gagnar teckenspråksundervisningen i specialskolan.

Nu håller hon på att skriva en bok om sin tid som teckenspråkslärare. Hon tar fram sin laptop och visar en rad olika dokument och anteckningar som hon samlat på sig genom åren. Exempelvis från 1996 då Manillaskolan hade i uppdrag att utveckla teckenspråksundervisningen hos samtliga specialskolor, med Kerstin Olsson i spetsen. Vidare var hon med och arrangerade den första teckenspråkslärarkonferensen i oktober 1996.

Om boken säger hon:
– Jag vill dela med mig av mina kunskaper och att det ska vara ett historiskt dokument. Om det inte finns dokumenterat, så är det lätt att det faller i glömska. Jag vill att lärare och andra intresserade ska ha glädje och nytta av boken. Det som står i boken är berättat utifrån mitt perspektiv, vill jag betona. Nu gäller det bara att hitta någon som vill ge ut den.

Hon är även med på ett hörn i Dramaskis läromedelsprojekt* för ämnet teckenspråk för döva och hörselskadade, som nu är under utveckling.

– Jag är glad över att få vara inblandad i det projektet, säger hon som uppskattar att det äntligen händer något på läromedelsfronten.

Maria Rudin, vd på Dramaski och ansvarig för projektet, berättar att bakgrunden är att att de i sin förstudie har intervjuat tio teckenspråkslärare från fyra specialskolor om behovet av ett heltäckande läromedel för ämnet teckenspråk för döva och hörselskadade från förskoleklass till årskurs 10. Något sådant läromedel finns inte i dag till skillnad från andra ämnen som matematik och svenska.

Dramaski tar nu i testsyfte fram ett avgränsat läromedel för elever som går i förskoleklass, klass 4, 7 och 10. De fyra årskurserna tilldelas ett kapitel var, som innehåller berättande teckenspråkiga texter och övningsuppgifter. Målet med projektet är att se vad som fungerar bra respektive mindre bra genom feedback från lärare och elever, och projektet ska också vara kvalitetssäkrat av såväl experter som pedagoger. Läromedlet ska vara helt webbaserat. Förhoppningen är att i framtiden kunna producera ett heltäckande läromedel för samtliga årskurser.

Tillbaka till Kerstin Olsson. Om framtiden säger hon:
– Jag hoppas att ämnet teckenspråk kommer att fortsätta uppvärderas och bli lika självklart som andra ämnen. Och att fler vill utbilda sig till teckenspråkslärare för döva elever, avslutar hon.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

*Projektet heter Produktion och testning av prototyp – ett heltäckande läromedel för ämnet Teckenspråk för döva och hörselskadade från förskoleklass till årskurs 10. Det finansieras med produktionsstöd av Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM).

LÄS MER: Bakgrund till teckenspråk som skolämne