Hur ser barns teckenspråksutveckling ut?

Lingvistisk forskning om barns teckenspråk initierades på Stockholms universitet under 1970-talet^[1] och återupptogs under 2000-talet^[2]. I dag vet vi mycket mer om barns teckenspråksutveckling och hur de följer språkliga milstolpar som alla barn når oavsett språk. Den här artikeln är en sammanfattning av artikeln som finns att ta del av i sin helhet på Skolverkets lärportal*.

För barn som tillägnar sig svenskt teckenspråk (eller ett annat teckenspråk), så är den tidiga visuella kommunikationen en nödvändig grund för att lära sig teckenspråk. Det innebär att barn tidigt från födseln börjar förstå att rikta sin blick mot mamma eller pappa för att kunna kommunicera.

Att rikta blicken mot sina föräldrar är inte en medfödd förmåga utan nöts in under barnets första år. Föräldrar och andra vuxna (även äldre syskon) använder mycket beröring på barnet eller vinkar/viftar under första halvåret för att sedan minska på det ju mer barnet uppmärksammar sin omgivning. Alltså, kring 6–7 månaders ålder, börjar barnet självmant att rikta blicken till andra personer i sin omgivning och det är då barnet också börjar bli intresserad av föremål omkring sig. Barnet ska då kunna växla blicken mot föremålet och till den vuxne för att få ett tecken för föremålet de undersöker.

För att underlätta för barnet att växla blicken har föräldrar flera strategier, bl.a. genom att teckna nära en leksak/bok eller att flytta leksaken mot förälderns ansikte/överkropp. Förälderns teckenspråk till barnet i den här åldern är anpassat, d.v.s. att teckna större, utföra långsammare rörelser och upprepa tecknet. Det kallas för barnriktat teckenspråk och gör att barnet kan se varje teckens form, d.v.s. vilken handform, rörelse och plats ett tecken har, och se tydligare när ett tecken börjar och slutar i teckenflödet.

Kring 9–12 månader börjar barnet använda manuellt joller som liknar tecknen i det svenska teckenspråket, t.ex. en eller två händer där alla fingrar spretar kombinerat med cirkelrörelse eller ett pekfinger som är redo att peka överallt. Ett vanligt tidigt tecken är LAMPA, eftersom rörelsen i tecknet liknar griprörelsen som alla barn kring 6 månader gör. Allteftersom barn lär sig flera tecken kan man se att barns tidiga tecken är förenklade och ser inte ut som vuxnas tecken. Barn utför tecken utifrån hur de behärskar finmotoriken i händerna. Flera strategier finns, bl.a.:

– ersätta en handform med en annan, enklare handform: HÄST med pekfinger istället för med pekfinger och långfinger
– utesluta, förenkla eller förändra vissa rörelser: FISK pekfinger rör sig utåt istället för inåt
– en av tecknets två platser utesluts: MAMMA endast placering på hakan, handens placering vid bröstet stryks

Kring den här åldern är barn nyfikna och vill veta tecken för saker och ting och börjar fråga. Barns tidiga fråga består oftast av en pekning mot ett föremål och blicken mot den vuxne. Senare börjar barnet formulera frågor som innehåller frågeorden VEM, VAD eller VAR. De markeras i teckenspråk med bl.a. nedsänkta ögonbryn och att sista tecknet hålls kvar lite längre. Frågor som besvaras med ett ja eller nej som t.ex. MAMMA HEMMA (’Ska mamma vara hemma?’) markeras med upphöjda ögonbryn samt sista tecknet hålls kvar lite längre. Markörerna lär sig barnet utföra stegvis. Först används inte markörer för frågor. Därefter brukar första frågemarkören vara att sista tecknet hålls kvar lite längre i sin slutposition tillsammans med indragen haka. Därefter senare vid ca 3–3,5 år använder barnet markörerna nedsänkta eller upphöjda ögonbryn.

Barnet börjar kring sin tvåårsdag att skapa enkla två teckenkombinationer (två-ordssatser), t.ex. en kombination av två tecken varav en kan vara en pekning, t.ex. OLA (persontecken) PEK-Sofia (’Det är Ola.’/’Han heter Ola.’) eller MIA (persontecken) PEK-vägg SLÅ-HUVUD-I-VÄGG (’Mia slog huvudet i väggen.’). Kring barnets treårsdag börjar barnet skapa längre satser och de innehåller nu också bisatser. I teckenspråk markeras bisatser med bl.a. upphöjda ögonbryn och blinkning samt huvudnick. Satserna kan nu också innehålla en negation, antingen/och av huvudskakning eller ett negationstecken, t.ex. VILL-INTE eller INTE. Markörerna som görs med t.ex. olika delar av tecknarens ansikte och huvudet kallas för icke-manuella markörer och de använder inte barn till en början utan det tillkommer stegvis ju äldre barnet blir och många av dessa markörer behärskar barn kring 3,5–4 års ålder. Dock används huvudskakning som negationsmarkör redan före ett års ålder hos barn men då inte samtidigt med tecken.

Flera tecken i det svenska teckenspråket är komplicerade, t.ex. tecken som kan riktas i olika riktningar (riktade tecken) eller tecken som avbildar en aktivitet eller ett föremål (avbildande tecken). Ett riktat tecken är t.ex. KASTA. Var vi riktar tecknet mot beror på var t.ex. en papperskorg finns i rummet (i verkligheten eller imaginärt). Barn lär sig tidigt förstå tecknet när en vuxen ber ett barn kasta något i en papperskorg och kan redan kring 1,6 års ålder teckna det själv och då till en papperskorg i verkligheten. Att rikta till ett tomt område imaginärt börjar barn göra kring 4-årsåldern.

Ett avbildande tecken är t.ex. när en flat hand representerar en bok kombinerat med en kort rörelse ner (’Boken ligger på golvet.’) eller knuten hand (grepphand) avbildar en hand som hanterar något föremål som t.ex. spade kombinerat med en rörelse som avbildar när vi gräver i sandlådan. Barn är kring 1,8 års ålder medvetna om avbildande tecken och utför enkla sådana som t.ex. exemplet ovan med flat hand som representerar en vägg och en rörelse mot barnets eget huvud ’slå huvudet i väggen). De mer komplicerade avbildande tecknen tar längre tid att lära sig och görs stegvis. Kring 5-årsålder liknar de avbildande tecknen alltmer vuxnas. Bergman (2012)* har sett att barn använder avbildande tecken i lek och fantasier. Händerna kan representera djur, personer eller tåg och röra sig över golv, tåg- och bilbanor eller andra ytor som t.ex. bilder i böcker.

Det svenska teckenspråket utgörs även av bokstaverade tecken eller att man använder handalfabet för att tala om sitt namn eller en plats. Exempel på bokstaverade tecken är T-V (tv-apparat) och I-S. Vissa handformer i handalfabetet är motoriskt krävande, t.ex. handalfabetet V eller R. Små barn ersätter V med t.ex. 4-hand (alla fingrar utom tumme) och R med pekfinger. En vanlig strategi hos barn är att utföra handalfabetet för första och sista bokstaven i ett ord och däremellan göra rörelser, t.ex. G-U-R-K-A först med handalfabetet G och sedan en rörelse framåt och tillbaka bakåt för att sist utföra handalfabetet A. Barn har inte svårt att avläsa bokstaverade tecken eller handalfabetisering för namn eller plats och vuxna ska inte undvika att använda dessa former till barn. Roos (2004)* har sett en positiv koppling mellan att använda handalfabetet och bokstaverade tecken och god läsförmåga.

Till sist så finns det många lekar kring teckenspråket som kallas för teckenspråksstimulerande aktiviteter och som både föräldrar och andra vuxna (t.ex. förskolepedagoger) kan använda för att tidigt skapa en medvetenhet om teckenspråkets struktur hos barn. Det är viktigt att man leker med språk och att det är roligt. Tips på olika teckenspråksstimulerande aktiviteter hittar ni i artikeln på Skolverkets läroportal (Simper-Allen 2019)*.

PIA SIMPER-ALLEN
universitetslektor,
Institutionen för lingvistik,
Stockholms universitet

---

^[1] Bl.a. Docent Inger Ahlgren
^[2] Professor Brita Bergman

*Bergman, Brita. 2012. Barns tidiga teckenspråksutveckling, med illustrationer av Lena Johansmide. Forskning om Teckenspråk XXII. Stockholm: Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

*Roos, Carin. 2019. Teckenspråk och tecken som stöd i förskolan. Språk-, läs-och skrivutveckling. Förskola Modul: Flera språk i barngruppen. Del 1: Flerspråkighet och andraspråksutveckling. Skolverket.

*Simper-Allen, Pia. 2019. Barns teckenspråksutveckling. Språk-, läs- och skrivutveckling. Förskola Modul: Flera språk i barngruppen. Del 4: Undervisning för språklärande. Skolverket.