”Det här är lika stort som 1981”

Språklagen klubbades igenom i riksdagen (den här bilden togs dock inte 20 maj 2009). FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Lägg 20 maj 2009 på minnet. Den här dagen togs ett historiskt beslut i riksdagen. Nu finns teckenspråket reglerat i lagen.

Förväntansfulla döva satt i riksdagens åhörarläktare. Först var riksdagsledamöternas stolar relativt tomma. Sedan fylldes de en efter en. Debatten om språklagen sändes direkt på riksdagens hemsida med en tolkruta och även i SVT. Kultur minister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) var en av dem som talade. Hon utbrast ”Äntligen kan vi få en språklag!”. Sedan klubbades den igenom och träder i kraft från och med 1 juli 2009.

Suzanne Albihn, intressepolitisk sekreterare hos SDR, jublade över beslutet. Hon menar att lagen är av stor betydelse för förbundet och döva:

– Tidigare har vi inte haft någon lag att hänvisa till, men nu kan vi göra det. Vi kan peka på lagen och säga att samhället har ansvar för att vi ska få använda vårt första språk på olika områden, till exempel i vården.

Bredvid henne satt Ragnar Veer, ombudsman från SDR. Han anser att dagen – 20 maj 2009 – är lika stor som Milano-kongressen 1880 som var förödande för döva. Där beslöts att oralism skulle vara den rådande undervisningsmetoden. Suzanne Albihn inflikade:

– Och så är det här lika stort som 1981 när riksdagen erkände teckenspråket som dövas förs ta språk! Det råder inte längre någon tveksamhet om att teckenspråk är ett språk.

Språklagen är inte tvingande och ger inte automatiskt döva rätt till att använda teckenspråk i olika samhällsfunktioner. Men den innebär, enligt Ragnar Veer och Suzanne Albihn, att SDR kan hän-visa till den i sitt fortsatta intressepolitiska arbete inom olika områden, till exempel vård och omsorg, förbättrad tolkservice och utbildning.

Språklagen går ut på att det svenska språket ska vara huvudspråk och att de nationella minoritetsspråken – finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska – tillsammans med det svenska teckenspråket ska skyddas och främjas.

Samtidigt som Ragnar Veer och Suzanne Albihn är glada över den historiska händelsen, har de blandade känslor. Bidraget på 2,8 miljoner kronor från regeringen – som kallas Teckenspråks pengarna – dras in helt från och med år 2011. Detta, och det faktum att SDR har fått högre pensionskostnader – gör att upp till 12 heltidstjänster måste försvinna.

Hur det framtida arbetet med att stärka teckenspråket och teckenspråkigas ställning i samhället ska organiseras inom SDR, kan varken Ragnar Veer eller Suzanne Albihn svara på.

SDR fortsätter, vid pressläggning, att påvisa för ansvariga politiker det paradoxala i att samtidigt som språklagen blivit verklighet, får förbundet inte längre särskilda pengar för att fortsätta jobba för att teckenspråket ska implementeras i samhället.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se