Hur ser tvåspråkigheten ut hos döva och hörselskadade skolelever i dag?

Moa Gärdenfors ger här en teckenspråksversion av artikeln.

I Sverige har vi länge varit medvetna om hur viktigt det är att döva och hörselskadade ges möjligheter att lära sig svenskt teckenspråk och utveckla tvåspråkighet. Men hur ser det ut i dag, efter cirka 40 år av tvåspråkig undervisning i specialskolan när det samtidigt är ett faktum att så gott som alla döva barn får cochleaimplantat? Detta har vi undersökt närmare i DHT-projektet (Dövas och Hörselskadades Tvåspråkighet).

I internationell jämförelse har Sverige en relativt lång tradition av tvåspråkig undervisning för döva och hörselskadade. Detta är delvis tack vare den forskning om svenskt teckenspråk (STS) samt svenska som andraspråk för döva som initierades vid Stockholms universitet under 1970- och 1980-talen. Efter att regeringen i en bilaga till budgetpropositionen 1981 erkände STS som dövas förstaspråk utvecklades en ny läroplan för specialskolan med tvåspråkighet som grund. I år har det gått 40 år sedan dess och mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Bland annat har en stor hörselteknisk utveckling skett och de allra flesta döva som föds idag får cochleaimplantat. Fortfarande får döva och hörselskadade elever tvåspråkig undervisning i specialskolan, men samtidigt går fler av dem i andra skolformer där enspråkig undervisning bedrivs. Vi vet dock att STS används i varierande form och omfattning även inom andra skolformer, som till exempel i kommunala hörselklasskolor.

Tvåspråkig undervisning för döva och hörselskadade är sällsynt ur ett internationellt perspektiv och få barn har därför möjlighet att utveckla tvåspråkighet från tidig ålder. Som en konsekvens saknas också forskning kring dövas och hörselskadades tvåspråkighet liksom om deras språkutveckling. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många tvåspråkiga barn att studera. Det har också varit vanligt att man har haft ett enspråkigt perspektiv när man ska beskriva döva och hörselskadade barns språkutveckling och då rapporteras ofta att de ligger efter sina hörande jämnåriga. Man likställer dessutom ofta språkkunskaper med kunskaper i talat språk och det tas sällan hänsyn till att barnen kan vara tvåspråkiga med särskilda kunskaper som ser annorlunda ut än för enspråkiga barn. Problematiskt är också att ”teckenspråk” ibland används som ett samlingsnamn i olika studier där man inkluderar kommunikationsformer som motsvarar de svenska TSS och TAKK. Dessa studier undersöker då inte specifikt hur barn lär sig naturligt teckenspråk.

Mot bakgrund av ovanstående genomförde vi nyligen ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet, DHT-projektet. Det övergripande syftet var att undersöka döva och hörselskadade skolbarns tvåspråkighet utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv. Vi samlade in språkliga data som vi analyserade för att sedan kunna beskriva deras språkliga produktion och språkutveckling.

Totalt deltog 56 elever i studien. Eleverna kom från tre kommunala skolor med hörselklasser (43 elever) och en specialskola (13 elever). Vår ambition var att få med fler elever från specialskolorna men tyvärr lyckades vi bara samla in data från en av dem, av olika skäl. Vi fokuserade på elever i årskurserna 5 (30 elever) och 9–10 (26 elever).

Data i projektet består av berättelser på både STS och svenska. Vi använde oss också av några olika språktester. Därtill samlade vi in bakgrundsinformation om eleverna från deras vårdnadshavare så att vi skulle få en bättre bild av deras språkliga situation. Bakgrundsenkäten, som 34 föräldrar svarade på, visade att talad svenska var det främsta kommunikationsspråket hemma (18 st), medan tecken som stöd användes av fem föräldrar. De flesta av föräldrarna (19 st) uppgav att de lärt sig STS i någon grad. 7 av barnen har minst en döv förälder. Vi kommer nedan att presentera några språkliga resultat från projektet.

 

ELEVERNAS SVENSKA TECKENSPRÅK
För att mäta elevernas STS-färdigheter bad vi dem att fritt på STS berätta hur en bra kompis ska vara, vilket spelades in. Vi använde också två olika tester: STS-SRT som är ett test för förstaspråkstalare av STS och SignRepL2 som utvecklats för andraspråkstalare av STS. Båda testerna är utvecklade vid institutionen för lingvistik och bygger i korthet på att deltagarna får se ett antal STS-meningar av varierande svårighetsgrad som de sedan får återge under videoinspelning. Det hade varit önskvärt att kunna använda tester anpassade för barn och ungdomar men sådana finns inte att tillgå. Under datainsamlingen användes dock SignRepL2 i första hand, eftersom STS-SRT visade sig vara för svårt för de flesta av eleverna.

Det var främst äldre elever och elever från specialskolan som kunde fullfölja STS-SRT-testet. Vi fann att elever från specialskolan fick högre resultat i SignRepL2-testet jämfört med elever från de kommunala skolorna, särskilt i år 5 (se figur 1). För år 9–10 var skillnaden mellan specialskolan och de kommunala skolorna mindre. Vi såg också att de äldre eleverna generellt sett presterade bättre på testen.

ELEVERNAS SVENSKA
För att samla in språkliga data på svenska fick eleverna dels göra diagnostiska läs- och skrivprov och dels skriftligen återberätta en bildserie. Vi utförde sedan ett antal olika kvantitativa analyser på elevernas återberättelser. Vi undersökte bland annat textlängd (hur många ord de skrev), antal unika ord (vilka olika ord de använde) och förhållandet mellan innehållsord och formord. Innehållsord är ord som är lite tyngre i betydelse, som substantiv (t.ex. katt), verb (t.ex. springa), adjektiv (t.ex. glad) och vissa adverb (t.ex. snabbt). Formord utgörs av ord som mer används för att binda samman ord, fraser och satser, som för, och, till och liknande. Vi fokuserade på lexikal densitet och lexikal diversitet som har använts i en rad tidigare studier för att mäta eller dokumentera lexikal utveckling hos olika grupper. Lexikal densitet innebär att man tar andelen innehållsord i texten och delar med det totala antalet ord. Ju högre densitet en text har, desto mer innehållsord har den och det indikerar att texten är mer skriftspråklig än talspråklig. Lexikal diversitet mäter i sin tur hur många unika ord en text har. Detta signalerar hur stort ordförråd skribenten har, dvs. om skrivandet varieras med många olika ord (hög lexikal diversitet) eller om samma ord återanvänds ofta (låg lexikal diversitet).

Tidigare studier har visat att både lexikal densitet och lexikal diversitet ökar med åldern, i alla typer av texter. Vår studie visade att detta även gäller för gruppen döva och hörselskadade skolelever: eleverna i år 9–10 hade högre värden jämfört med de i år 5 (se figur 2). Vi ville också se om resultaten skiljde sig från hörande svenska skolelever och jämförde därför våra resultat med en tidigare studie av denna grupp. De döva och hörselskadade eleverna visade sig då ha högre medelvärden för lexikal densitet men lägre för lexikal diversitet. Skillnaderna mellan grupperna kan dock bero på en rad olika faktorer, som metod för datainsamling, och ska därför tolkas med försiktighet.

Sammanfattningsvis kom vi fram till att döva och hörselskadade elevers tvåspråkighet varierar. En del av eleverna har en balanserad tvåspråkighet, dvs. de är ungefär lika starka i båda språken, medan andra är starkare i antingen svenska eller STS. De mer teckenspråksstarka eleverna återfinns i specialskolan medan de mer svenskstarka eleverna återfinns i de kommunala skolorna. Trots att 56 elever kan sägas vara ett relativt stort underlag med svenska mått så hade det behövts fler elever för att med säkerhet kunna generalisera resultaten, särskilt från specialskolan. Det ska också nämnas att en betydande andel av eleverna i vår studie har utländsk bakgrund och/eller andra funktionsvariationer utöver hörselnedsättning, vilket komplicerar bilden ytterligare.

Resultaten från studien kommer att publiceras i form av en rapport från institutionens serie Forskning om teckenspråk (FoT) under våren 2021. Framöver hoppas vi att kunna genomföra fler studier kring elevernas funktionella användning av STS och svenska i olika sammanhang. Det behövs också studier på de elever som har fler språk än svenska och STS.

KRISTER SCHÖNSTRÖM
docent

INGELA HOLMSTRÖM
universitetslektor

MOA GÄRDENFORS
doktorand

Författarna är verksamma inom ämnet Dövas och hörselskadades flerspråkighet vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.