Filip Burman: Vi lever i en redigerad verklighet

”Okej, vad gör jag?” Leonard springer bland husbilar och har ingen aning om vad han gör. Han får syn på en man med en pistol som också springer och antar att han jagar honom. Men när mannen med pistolen ser Leonard vänder han sig om och höjer sitt vapen mot honom. Vilket får Leonard att dra en annan slutsats: ”Nej… han jagar mig”.

Det här är en scen från filmen Memento. Filmen handlar om Leonards sökande efter sin frus mördare för att hämnas hennes död. Eftersom han har förlorat korttidsminnet och förmågan att minnas nya saker måste han skriva ner alla ledtrådar för att de inte ska gå förlorade. Det som gör detektivhistorien ännu mer spännande är att den berättas baklänges, vi får alltså se den sista scenen först och första scenen sist. Redigeraren Dody Dorn har verkligen lyckats gestalta huvudkaraktärens förvirrande minnesförlust med sin klippning av filmen. I en dokumentär om filmredigering säger Dody: “Redigeringen har kommit in i vårt vardagsliv. Eftersom vi bombarderas med information, bilder och val, måste vi redigera för att överleva.”

I boken ”Hjärnstark” ger överläkaren Anders Hansen en mycket tydlig bild av hur mycket information vi dagligen bombarderas med: ”Vi producerar lika mycket digital information på två dagar som vi gjorde under hela mänsklighetens historia fram till 2003! Vi bokstavligt talat dränks av information i våra datorer och smartphones i en takt som inte visar några tecken på att avta. Parallellt med den ofattbara informationsbelastningen har vår hjärna som ska hantera allt detta inte förändrats överhuvudtaget på flera tusen år.”

Vi har alltså rätt mycket information att förhålla oss till och dessutom ta ställning till. Liksom Leonard kämpar med att hålla ihop alla trådar i sin jakt på mördaren kan jag känna mig vilsen i det massiva informationsflödet. Inte minst när det är valtider nu. Vad är mest sant? Vilka slutsatser ska man dra av all statistik och siffror? Vem ska jag syssna på egentligen? Sanningen är väl att det inte går att förhålla sig neutralt till all information utan oundvikligen gör vi det som Dody säger. Vi redigerar. Det vill säga att jag väljer vilka delar som ska passa in i min uppfattning.

Psykologin har ett ord för det här redigeringsarbetet, konfirmationsbias. Vi människor har en tendens att tolka informationen utifrån våra fördomar, värderingar och förhoppningar. Vi tar alltså in det som bekräftar vår uppfattning och sorterar bort det som säger emot ”sanningen”. Fakta ger oss inte nödvändigtvis en mer verklig förståelse av världen. I själva verket är det mer ofta som filmen Mementos kronologi, bakvänt. Den information på nätet och sociala medier som vi noterar bekräftar bara de åsikter vi redan har.

Men vad kan ge nya insikter och förändra? Jag har fått förmånen att filma och redigera dokumentärer i flera år. För mig har dokumentärerna främst handlat om att möta de personer vi följer och sedan försöka skildra detta möte genom att redigera ihop filmklippen till en sammanhängande tråd. Ett mått på hur bra dokumentären blir är hur nära vi lyckas komma. Efter varje dokumentär jag har jobbat med så har jag fått nya perspektiv, på ett sätt som information och fakta inte kan ge. För möten förändrar. Och ännu mer, närhet förändrar.

Ta till exempel flyktingfrågan som är en av de hetaste frågorna under valet. Att läsa om det som berör flyktingpolitiken kommer bara befästa de åsikter du redan har. Men om du möter en flykting och låter människan av kött och blod komma nära dig, genom att umgås, lyssna och dela med sig. Det är då vi kan prata om informationshämtning.

FILIP BURMAN
regisserar nu föreställningen Superhjältar på Riksteaterns Tyst Teater.