DT PLAY: Mitt sommarmöte med fransyskan

Här är Sarah Remgrens krönika ”Mitt sommarmöte med fransyskan” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Dövas Tidning nr 4 som kommer ut i dagarna.

Under sommaren fick jag besök av en döv fransyska från Paris som jag aldrig träffat förut. Vi blev introducerade av en gemensam bekant. Dövvärlden är så härlig och döva är som världsmedborgare! Hon fick uppleva en riktig svensk sommar med galna väderomväxlingar, göra sightseeing i Stockholm och Örebro och träffa döva och personer med dövblindhet. Vi har båda Ushers syndrom typ 1.

Jag var väldigt nyfiken på henne. Stackars hon som fick sitta i ”Sarahs heta stol” med tusen frågor som ”Hur gammal är du?”, ”Hur är livet som döv i Frankrike?” och ”Äter ni sniglar varje dag?”. Hon svarade snällt på mina konstiga frågor och jag blev berörd av hennes livsberättelse. Jag kan än i dag inte släppa det. Med hennes tillåtelse vill jag dela hennes och min berättelse med er. 1992 föddes hon i sydvästra Frankrike som enda barn i en hörande familj. Man upptäckte tidigt att hon var döv. Hennes föräldrar och hon lärde sig ”tecknad franska”. På den tiden var oralismen stark i Frankrike och så är det fortfarande i dag. Det var en självklarhet att hon skulle få lära sig höra och tala så när hon var något år gammal fick hon cochleaimplantat (CI).

1986 föddes jag och tre månader senare adopterades jag till hörande föräldrar i Sverige. Precis som med fransyskan förstod man tidigt att jag var döv och min familj fick lära sig svenskt teckenspråk. På den tiden var det en självklarhet att alla döva barn skulle få kommunicera på teckenspråk. Jag fick CI när jag var elva år gammal p.g.a. dövblindhet.

Fransyskan tappade kontakten med det franska teckenspråket, hon ville inte använda det. Under hela sin skolgång gick hon integrerat i hörande skolor och det gick galant. Hon kunde höra och tala bra och klarade hela skolgången med goda resultat.

Jag älskade det svenska teckenspråket. I skolan fick jag undervisning, kunskap och samspel på teckenspråk. Vi fick talträning i skolan och jag var urusel på det. Men för mig gjorde det ingenting för jag hade teckenspråk och jag hade redan byggt mig en dövidentitet.

För ett par år sedan började hon på universitet i Paris. På en föreläsning fick hon för första gången i sitt liv träffa döva och se franskt teckenspråk framföras flytande. Det var som om en magisk dörr till en helt ny värld öppnades för henne. Efteråt lärde hon sig snabbt franskt teckenspråk och i dag kan hon dessutom kommunicera på internationella tecken. Hon känner en samhörighet med dövvärlden och är engagerad i dövföreningslivet. Nu föredrar hon franskt teckenspråk framför talad franska. Allt på några få år.

För några år sedan fick jag ett arbete på en teckenspråkig arbetsplats och var trygg i mig själv. Dövvärlden gav mig kraft och energi för att jag skulle kunna leva i det hörande majoritetssamhället. På den tiden väcktes min nyfikenhet för internationella tecken genom möten med döva från andra länder. Det blev ibland galna missförstånd men jag bjöd på det.

Fransyskan och jag är överens om att alla döva barn, oavsett om de har CI eller inte, ska ha rätt till teckenspråk, dövkultur och dövidentitet. Det fick hon inte som barn. Jag känner mig sorgsen för hennes skull men det är inte försent för henne. I dag har hon valt att leva i dövvärlden och det är där hon känner sig hemma. Det är jag glad för och jag känner en stor tacksamhet för de döva som under 1960- till 1980-talen kämpat för att jag skulle få den uppväxt jag hade rätt till. Tack vare er fick jag bli en del av vår kultur och vårt språk och därmed formades min identitet.

Sarah Remgren fyller år i november som är årets deppigaste månad, älskar höstens färger och kommer att tillbringa höstens kvällar med stickningar.