2012-09-14

Teckenspråk används hela tiden på Dövenheten

FOTO: NICLAS MARTINSSON

På Dövenheten i Skåne (dåvarande Dövteamet) arbetar tio personer. Policyn där är att alla ska använda teckenspråk hela tiden. Enligt de anställda gör de tydliga reglerna att trivseln är på topp.

Dövenheten är ett resursteam för vuxna teckenspråkiga och deras anhöriga i Region Skåne. Man kan vända sig till dem om man vill ha råd, stöd eller någon att diskutera med. Där arbetar fem kuratorer, två specialpedagoger, en teckenspråkstolk, en psykolog och en administrationsassistent. Två av dem är döva, tre är hörselskadade, och fyra är hörande. De jobbar utspridda i fyra städer: Helsingborg, Kristianstad, Lund och Malmö.Alla tio anställda måste använda teckenspråk hela tiden. Det har Camilla Assmo Wahlberg, enhetschef för Dövenheten, bestämt. Anledningen är enkel: det är det enda språket alla kan. Vidare jobbar de med och för teckenspråkiga. Då är det en självklarhet att de ska kunna teckna flytande.

När Camilla Assmo Wahlberg har medarbetarsamtal med sina hörande anställda, kan de börja skratta när de kommer på att de använder teckenspråk även när dörren är stängd. – Det händer att jag av misstag öppnar dörren och då ser dem teckna till varandra, säger Nadia Saleh och ler. Hon är döv och har arbetat som kurator på Dövenheten i åtta år. När jag besöker Dövenheten i Lund och antecknar svar, sitter alla tysta och väntar tills jag skrivit klart.
– Du ser att vi inte ”passar på” att prata medan du tittar ner i anteckningsblocket, säger Nadia Saleh, som trivs väldigt bra på Dövenheten eftersom alla får vara delaktiga på lika villkor.

Karin Selander är hörande och har jobbat som kurator på Dövenheten sedan starten (dåvarande Dövteamet var först en projektverksamhet 1999-2001 ledd av Region Skåne i nära samarbete med SDR innan verksamheten blev permanent 2001). Att hon måste använda teckenspråk hela tiden, är något hon har blivit mer bekväm med genom åren. – Det känns inte konstigt att teckna med hörande, säger Karin Selander.

Pernilla Gynnerstedt är även hon kurator. Hon är hörande och har döva föräldrar. För henne skulle det kännas fel om hon talade med någon av sina kollegor via en teckenspråkstolk om en icke-teckenspråkskunnig hörande fanns med i rummet. Istället får teckenspråkstolken taltolka henne och de nio andra kollegorna när de tecknar.En annan sak de gör är att när de till exempel har en hörande föreläsare som inte kan teckenspråk, tar de hänsyn till att tolken alltid är lite efter. Det innebär att de hörande och hörselskadade kollegorna har koll på när tolken tecknat klart. Då kan alla räcka upp handen i rätt ögonblick ifall de har frågor eller vill säga någonting. På frågan om alla åtta (vid DT:s besök saknades två) känner sig fullt delaktiga, svarar alla JA.
– Det blir lättare att arbeta om vi vet precis vad som gäller. Om vi väljer när vi ska prata respektive teckna, skapar det osäkerhet, säger Camilla Assmo Wahlberg.

Att Dövenheten är en fullt teckenspråkig arbetsplats, beror enligt henne till stor del på att SDR varit involverat i projektet från början. Hon ska tillsammans med Nadia Saleh hålla en föreläsning om tankar utifrån ett bikulturellt arbetslag på Dövas dag i Stockholm den 15 september. När jag lämnar Dövenheten i Lund och råkar på en döv anställd från en av de andra enheterna inom habilitering och hjälpmedel, säger hon:
– Dövenheten ligger verkligen långt framme, säger hon och syftar på de arbetsplatser som är teckenspråkiga eller tvåspråkiga.

Uppdaterad: 2021-01-29

Publicerad: 2012-09-14