Åke kan inte leva utan sin båt

DT hängde med på en båttur längs Höga kusten.

Najad är Åke Malmheims ögonsten. Han vaxar och sköter henne omsorgsfullt som om det var hans baby. DT har följt med honom på en båttur längs Höga kusten.

Vi ser bilar passera oss. De får köra tre gånger fortare än vi. Vi är ombord på Åke Malmheims motorbåt ”Najad” och åker förbi Härnösand. Den hastighet vi färdas i är 5 knop som motsvarar 9,26 km/h. Vi är dock fortfarande snabbare än gångtrafikanter. Åke Malmheim säger hej till en segelbåtägare som rör sig i motsatt riktning.
– Som liten följde jag med på en segeltur. Vi åkte aldrig rakt fram utan svängde till vänster och höger hela tiden. Jag blev otålig. När jag skulle köpa en båt tänkte jag på mina egna barn. De skulle nog aldrig trivas i en segelbåt, säger Åke Malmheim, som därför bestämde sig för att ha en motorbåt istället.
Najad köpte han 2005. Den är 7,85 meter lång, 2,85 bred och av årsmodell 1970. Fyra-fem sängplatser, kök och toalett finns ombord. Men Najad var inte hans första båt. Redan när han var tonåring fick han en sportbåt av sin pappa. Han tog inte hand om den lika varsamt som han nu gör med sin ögonsten, Najad.
– Jag älskade att lägga gasen i botten och bromsade sedan häftigt i rätt ögonblick när jag skulle parkera båten vid hamnen. Men en gång lyckades jag inte med det. Båten krockade med kajen, säger Åke leende. Nu har vi lämnat Härnösand bakom oss. Vi får därmed guppa fortare än 5 knop i timmen. Klockan är 16.26. Vattentemperaturen visar 14 plusgrader.
– Den här båten kan åka 9 knop som fortast men jag håller mig till 8,6 knop för att inte slita motorn alltför mycket. Det ska helst vara högst 3000 varv per minut. Motorn drar cirka 1 liter diesel per 2 km.

Höga kusten-bron.

Höga kusten-bron börjar synas på långt håll. När vi närmar oss den frågar Åke hur lång tid vi tror att det tar att nå den. Jag svarar 10 minuter. Min kollega, Tomas, ger samma svar. Bron såg ju stor ut redan på avstånd. Då borde vi vara nära. Åke skrattar.
– Haha, ni blev lurade. Nej, det tar exakt 28 minuter. Den här båten går så jävligt långsamt.
En halv timme senare är vi under bron. Vi är stumma. Inte mycket finns att säga. Vi fortsätter en bit och stannar sedan till i Norafjärden. Där fikar vi. För Åke Malmheim börjar båtsäsongen i maj och avslutar i september. På sommaren brukar familjen vara ute mellan 1-3 veckor beroende på vädret och annat som händer. Till exempel har de åkt ända till Sollefteå, via älven, och Örnsköldsvik.

Åke och hans fru har tre barn: två döttrar på 17 och 15 år, och en son på snart 12. De äldre barnen är nu inte lika roade av att vistas på en liten yta så länge. Men de hakar gärna på när familjen gör kortare badutflykter. Två av favoriterna är Jungfruskäret och Lustholmen. Åkes fru var egentligen en husvagnsmänniska från början. När de träffades försökte han övertala henne att ge båtlivet en chans. Nu är även hon fast. Båda har gått en navigationskurs. Åke uppskattar att få vara med familjen i båten.
– I båten umgås vi på ett annat sätt än vi gör hemma. På fastlandet är alla upptagna eller inte hemma samtidigt, säger Åke.
Och detta även om barnen tittar på nedladdade filmer i sina datorer ombord. Grejen är att de gör det i en liten kabin istället för i en villa där de enkelt stänger dörrarna efter sig. Familjen har tillsammans med fem andra båtägare byggt ett båthus. En gång varje vår brukar de ha fest i båthuset. Enligt Åke råder en väldigt fin gemenskap där.
Åke kan inte tänka sig ett liv utan sin båt. Han har åkt båt i hela sitt 45-åriga liv.
– Det är avkopplande och roligt att se nya platser, säger Åke som också uppskattar möten med andra båtägare.
Vid gästhamnarna hjälper båtägare varandra och samspråkar om var de har varit och vart de ska.
– Synd bara att många inte kan teckenspråk. Åke upplever att det endast finns ett fåtal döva båtägare.
Han säger att det kanske beror på att många inte växt upp med båt eller bor nära vattnet. Men också på att de har familjer och prioriterar annat i livet.

Vid bryggan på Lustholm.

Kapten Malmheim.

Vi åker nu in i Stora fjärden och lägger vid på Lustholmen. Där intar vi vår middag. Åke visar mig lite runt. Han öppnar dörren till bastun. Vi känner av värmen. Någon har tydligen nyligen bastat trots att det är glesbefolkat på holmen just denna kväll. Åke pekar på det stora fönstret i bastun. De som svettas där inne har nämligen magnifik utsikt över vattnet. Åkes och hans frus döttrar brukar sommarjobba som hamnvärdar på Lustholmen.

Han arbetar till vardags som fritidsledare, dramalärare och boendepersonal (elevhem) vid Kristinaskolan i Härnösand, en specialskola för döva och hörselskadade.
En viss båtresa glömmer Åke aldrig: Göta Kanal, en klassisk genomfartsresa för båtägare. Fyra elever och två lärare färdades längs den i en vecka. Eleverna fick bland annat lära sig att fixa med rep och kasta loss.Själv drömmer Åke nu om en annan båttur. Det är att åka mellan Härnösand och Fjäle. Där finns ett sommarställe som han ofta vistades i när han växte upp.
– Problemet är att sjövägen mellan Sundsvall och Hudiksvall är väldigt trist. Mycket tråkigare än Höga kusten. Inte så mycket att titta på. Men jag ska ändå göra det någon gång, säger Åke Malmheim leende.
Är han bortskämd som bor i omedelbar närhet till Höga kusten? Möjligen.