2011-08-29

Margareta nekades flytt till teckenspråkigt vårdboende

FOTO: PRIVAT

Ulla-Karins mamma vistades på ett korttidsboende utan teckenspråkskunnig personal fram till sin bortgång i februari i år.

Under tiden hade hennes dotter, Ulla-Karin Bjursell, en tvist med Eskilstuna kommun, som vägrade flytta hennes mamma till ett teckenspråkigt vårdboende i Stockholm. Kommunen ansåg att ”hon kunde tillförsäkras en skälig levnadsnivå även utan tillgång till teckenspråkskunnig personal” på något av kommunens egna boenden.
Margareta Sjöberg var en pigg dam fram tills hon i januari förra året halkade och bröt höger handled. Tidigare klarade hon sig på egen hand i lägenheten. Nu fick hon hemtjänst. Ingen i personalen kunde teckenspråk.
– Mamma berättade att de städade och pratade utan att titta på henne och att de sällan använde kollegieblock, säger Ulla-Karin Bjursell.   Efter benbrottet drabbades Margareta av stroke tre gånger på kort tid. Efter den första sjukhusvistelsen fick hon mer hemtjänst. Ulla-Karin frågade kommunen vad de kunde erbjuda hennes mamma för vård och social omsorg på hennes modersmål, teckenspråk. De svarade att kommunen skulle lösa kommunikationsfrågan både om hon fortfarande bodde hemma eller på ett äldreboende. Kommunen berättade att de hade en handledare i alternativ kommunikation och att hon, förutom teckenspråk, kunde bidra med andra alternativ att kommunicera på: med tecken, eller med stöd av bilder eller tekniska hjälpmedel.

Teckenspråkstolk kunde beställas vid behov. Handledaren utbildade också personal i alternativ kommunikation.
– Jag förklarade för dem att mamma behövde teckenspråk i sin omsorg varje dag och att stödtecken inte är språk. Det räckte ju heller inte att tolken kom då och då. En tolk är utbildad att översätta språk, inte inom omvårdnad. Att utbilda personal i teckenspråk tar ju också flera år, säger Ulla-Karin Bjursell.

När Margareta bodde på kortidsboende, ansökte hon om att få plats på ett nyöppnat teckenspråkigt äldreboende som heter Söndagsgården och ligger i Hökarängen söder om Stockholm. Både hon och Ulla-Karin visste att teckenspråkskunnig personal inte fanns i äldresjukvården i kommunen. På korttidsboendet var personalen enligt Ulla-Karin ”gullig” men kunde bara enstaka tecken eller skrev fåordiga lappar.
Hennes mamma fick sällan träna sin enda fungerande hand genom att teckna. En handläggare skrev ansökan om ”särskilt boende” (kommunens ord för vårdboende). I den står det att om Margareta inte får plats på teckenspråkigt vårdboende så vill hon flytta till särskilt boende i Eskilstuna. Det gjorde Ulla-Karin ursinnig.
– Mamma hade aldrig sagt det, säger Ulla-Karin.

”Stor okunskap om döva”

Vuxennämnden avslog hennes ansökan om plats på Söndagsgården. En folkpartist och en moderat reserverade sig mot beslutet. Den rödgröna koalitionen styr kommunen.  Ulla-Karin fick ingen motivering till beslutet. Lokalpressen och SVT, både lokalt och riks, uppmärksammade hennes mammas fall. Ulla-Karin och hennes syster Christina överklagade till förvaltningsrätten i Linköping i november.
De hänvisade bland annat till socialtjänstlagen som säger att ”den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv”. Om Margareta var isolerad i en hörande miljö utan teckenspråkskunnig personal skulle hon enligt döttrarna inte kunna leva ett självständigt liv.

Kommunens stadsjurist, Pia Svennerholm Moberg, skrev i ett yttrande till förvaltningsrätten att Margareta kunde tillförsäkras en ”skälig levnadsnivå” även utan tillgång till sådan (reds anm: teckenspråkskunnig) personal”. Hon skrev ändå i nästa rad att kommunen hade äldreboenden med teckenspråkskunnig personal. Om de var fullbokade, kunde Margareta ställa sig i en kö. Söndagsgården var för dyr då den enligt kommunen kostade drygt 650.000 mer per år.
– Det fanns inte något äldreboende med teckenspråkskunnig personal. Jag hade kollat och ringt flera gånger till kommunen. Ingen kunde svara på min fråga. Kommunen har stor okunskap om döva, hörselskadade och teckenspråk. Politiker och tjänstemän verkar också vara fega och ingen vågar ta ansvar fullt ut utan skickar bara ärendet vidare till någon annan, säger Ulla-Karin.

Oklart rättsläge

Dövas Tidning ringde till Pia Svennerholm Moberg och frågade var de äldreboenden med teckenspråkskunnig personal fanns. Hon hänvisade till Åsa Strandberg, myndighetschef på vuxenförvaltningen, eftersom det var av henne som hon hade fått uppgifter. Pia Svennerholm Moberg vill i övrigt understryka att rättsläget är oklart.
– Det är oklart om en enskild person, för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå på ett äldreboende, ska ha rätt till teckenspråkskunnig personal, säger hon.
Hur skulle Margareta kunna känna sig självständig och trygg i en miljö där ingen kunde teckenspråk?
– Jag har ingen kommentar. Du sa att ni hade tagit hänsyn till både de organisatoriska och ekonomiska faktorerna.
Hur mycket vägde de olika faktorerna?
– Det kan jag inte svara på.
Enligt Tommy Lyxell vid Språkrådet ger språklagen stöd för att en äldre döv måste vistas i en teckenspråkig miljö eller åtminstone kunna använda sitt språk regelbundet med någon i personalgruppen. Vidare säger han att myndigheter har ett särskilt ansvar för att värna det svenska teckenspråket. Språklagen är en ramlag. Enligt honom kan man säga att eftersom det inte finns någon särskild lag eller förordning som reglerar äldrevård för döva, så gäller språklagen.
DT tog kontakt med Åsa Strandberg, som i sin tur hänvisade till Inger Grindelid, utförarchef. Hon säger att kommunen inte har någon heltäckande bild av hur det exakt ser ut, men att de har teckenspråkskunnig personal, som när det blir aktuellt, kan användas som resurs.
Hon säger vidare att handledare i alternativ kommunikation finns, och att tolk genom landstinget kan beställas.
– Om någon behöver ett boende med tillgång till teckenspråk löser vi det på det bästa sätt vi kan, säger Inger Grindelid.
Ulla-Karin fick ett brev från förvaltningsrätten den 25 februari där hon sades få tillfälle att yttra sig över bifogade handlingar. Samma dag dog hennes mamma. Hon blev 85 år gammal.
– Det kändes lite som ett hån. Vi ville driva målet vidare för att försöka vinna mammas rättigheter, säger Ulla-Karin.
Margaretas fall lades ner.
Tror du att hon dog lycklig?
– Hon var trött på alla orättvisor. Jag kände på mig att hon tänkte att hon äntligen hade kommit ”hem”. Hon var troende, säger Ulla-Karin.

Ulla-Karin Bjursell ser sin mammas fall som ett steg för att äldre döva ska få en god omsorg på teckenspråk.
– Det var ledsamt att se hur samhället behandlade min mamma så illa, säger hon.

Uppdaterad: 2021-01-29

Publicerad: 2011-08-29