Teuta förenar barn och familjehem

Teuta Beka-Ljungqvist ville tidigt göra nytta för andra. FOTO: Olivia Renner Balkstam

Barn som av olika anledningar inte kan bo hemma har möjlighet att placeras hos en annan familj. Detta kallades tidigare för fosterhem, i dag kallas det för familjehem. För det barn som är dövt, hörselskadat eller CODA är det ofta viktigt att få bo hos en teckenspråkig familj, men möjligheterna till det är mer begränsade. Detta vill socionomen Teuta Beka-Ljungqvist råda bot på.

Vi möter upp på ett café i centrala Stockholm. Teuta Beka-Ljungqvist, 39, är nämligen här på blixtvisit i samband med sitt arbete. I grunden är Teuta utbildad socionom, men har också en grundutbildning i psykoterapi. Utöver det har hon flera mindre utbildningar i bagaget. Totalt har hon arbetat med döva och hörselskadade barn och ungdomar i cirka 15 år.
– Mitt första jobb var ett vikariat på Manillaskolan, så jag flyttade ifrån Helsingborg där jag studerade och bosatte mig i Stockholm. Sedan har jag också arbetat med att hjälpa människor ut i arbetslivet, på BUP och åter igen på Manillaskolan.

Teuta är född och uppvuxen i Kosovo, och kom hit i samband med kriget på 90-talet.
– Jag minns att det var så många som ville hjälpa oss. Bland annat kyrkan hjälpte oss. Det gjorde att jag själv utvecklade en önskan om att hjälpa andra.

Familjen bosatte sig i Vänersborg och Teuta läste sedan omvårdnadsprogrammet med inriktning teckenspråk på Birger Sjöberg-gymnasiet, där hon också fick börja lära sig svenskt teckenspråk.

Nyligen flyttade hon till Mölnlycke utanför Göteborg tillsammans med man och två döttrar, men dessförinnan bodde hon i Stockholm.
– Jag ville ha närmare till mina föräldrar och syskon. Vi är en ganska stor syskonskara på åtta barn, och nästan alla bor kvar i Vänersborg. Mina föräldrar blir äldre, och jag vill att mina barn ska träffa och umgås med dem mer än ett par gånger om året. Att kunna åka och träffas spontant en fredag är det jag vill.

– Det tog emellertid lång tid att övertala min man, Jakob. Han hade startat ett företag i Stockholm med sin kompis. De diskuterade det, och så beslöt sig hans vän med familj för att flytta till Göteborg de också. Vi blev två familjer som flyttade tillsammans. Det blev jättebra till slut.

För Teuta, som tidigare haft anställning på Manillaskolan som skolkurator, blev det desto mer oklart vad hon skulle göra härnäst.
– Vad skulle jag jobba med nu? Jag kände att jag ville jobba med samma målgrupp som tidigare, i en teckenspråkig miljö. Inte bara med hörande. Jag gick hemma en period och funderade.

Teuta arbetade deltid ett tag på Vänerskolan som kurator, men i längden ville hon arbeta heltid.
– Jag var lite sugen på att göra något annat. Det jag hade sett under mina år på BUP och Manillaskolan är att samhället har svårt att möta döva och hörselskadade barn i behov av familjehem. De hamnar i kläm för det är svårt att hitta en matchande familj. Det väckte en idé, är detta något jag kan satsa på?

Under sina år som kurator för barn och ungdomar hade Teuta sett exempel på där samhället försökt ge stöd, men allting bara blivit helt fel.
– Jag såg exempel på hur döva barn och ungdomar blev placerade i HVB-hem för hörande. Dessa ungdomar kanske behövde skydd från sin biologiska familj, men hamnade på HVB-hem där de andra har problem med kriminalitet eller missbruk. Kommunikationen finns då inte. Man kanske anställer någon som kan kommunicera med barnet eller ungdomen, men då kan hen ju bara kommunicera med den personen. Det var tufft att se.

– Man kunde också se exempel på barn och ungdomar som inte bara fick bryta upp från sina biologiska familjer, utan också byta skola och kanske hamna på en plats där kommunikationen inte fanns. Det blev svårt att bygga relationer. Sedan när de blev 18 eller 20 år så släppte socialtjänsten taget och skyddet man har haft tidigare uteblir. Då blir man ju väldigt ensam. Det är hemskt. Om barnen placeras i en familj där de kan få en chans att bygga en fin relation, så har de ett stöd för lång tid framöver.

Hon kände att hon hade hittat något att spinna vidare på. Hon beslöt sig för att testa sin idé i praktiken. Att behovet fanns visste hon redan.
– Det har jag sett i min egen yrkesroll, och genom kontakt med andra skolkuratorer. Under min tid som skolkurator hjälpte jag socialtjänsten att hitta familje-hem många gånger. Jag gjorde jobbet
lite åt dem, eftersom jag hade kontakter och kände fantastiska teckenspråkiga familjer. Många vill engagera sig, bidra och hjälpa. Det finns många exempel på hur livet har vänt för de barn och ungdomar som får bra familjehemsplaceringar.

En ansökan till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, inledde Teutas väg att starta Primulagruppen som matchar familjehem med behövande barn och ungdomar, så kallad konsulentstödd familjehemsvård. I juni 2023 fick hon sitt tillstånd av IVO. Men före dess fick Teuta en förfrågan från en liten kommun.
– De var desperata. De behövde hitta en teckenspråkig familj under sommaren. Jag invände, de kunde ju inte använda mig för jag hade inte fått mitt tillstånd ännu. Men de hade inget annat val. Som tur är så fick jag tillståndet en vecka senare, men jag blev förvånad. Jag hade tänkt mig att kommuner inte använder företag som inte har tillstånd.

Teuta arbetar på uppdrag av socialtjänsten, runt om i landet.
– Det är inte alltid lätt att familjehemsplacera barn och ungdomar, de har vanligtvis upplevt mycket. När det handlar om jourplaceringar har socialtjänsten många gånger inte all information heller. Man får lära sig på vägen på något sätt. Mitt första uppdrag var bland de tuffaste jag upplevt. Det var en utmaning för jag var ensam i företaget och familjehemmen kunde kontakta mig dygnet runt. Jag jobbade intensivt den sommaren.

Teuta reser över hela landet för att rekrytera familjehem. Hon arbetar i flera steg. Det första har varit att ta fram en familjehemsbank, med familjer som är färdigutredda och som kan finnas redo när socialtjänsten ger ett uppdrag om placering.
– Mitt mål är att ha familjehem i alla städer där det finns specialskolor. Jag tänker att om ett barn har en fungerande skolgång ska man inte bryta den. Då är det bra att hitta ett familjehem i närheten. Dessvärre är det inte alltid så lätt att få till det, men det är ett mål i alla fall. Flest kontakter har jag i Stockholm där jag tidigare bodde. Ofta tar jag kontakt med bra personer jag känner för att se om de kan vara intresserade av att bli familjehem. I nästa steg får familjen information om vad det innebär att bli familjehem och hur processen fungerar, oftast genom ett digitalt möte.

– I nästa steg gör vi ett hembesök. Det är jag som gör det. Vi brukar fika lite och prata mer om processen till att bli familjehem. Det blir en del upprepning och frågor. Syftet med hembesöket är att se hur de bor och lära känna varandra lite. Ett krav är till exempel att ungdomen ska ha ett eget rum, och det ska vara ett ordentligt rum med fönster och plats för säng, garderob och dylikt. Det är också viktigt att känna in att kontakten med familjen fungerar bra, att de känner att vi kan samarbeta och fungera ihop. De får ju mycket att göra med mig både under utredningen men även under handledningen efter man fått placering.

Vi gör fördjupande intervjuer med föräldrarna var för sig, familjen får besvara frågeformulär och hämtar uppgifter från belastningsregistret, Skatteverket och Försäkringskassan.
– Barnen som redan finns i familjen har också en talan, och om de inte vill att någon placering görs så tar vi hänsyn till det. Då får föräldrarna vänta. Sedan behöver vi få in två referenser per förälder. En professionell, från någon som man har arbetat med, och en privatperson som kanske är en vän. I slutändan så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för placeringen och rätt att besluta om matchingen mellan familjehem och barn eller ungdom. De gör sin egen utredning också och det kan variera i omfattning.

En av utmaningarna Teuta har är att nå ut till alla socialtjänstkontor som kan behöva det.
– Det finns ungefär 320 socialtjänstkontor i Sverige. Det är en utmaning att få kontakt med alla och låta dem veta att jag finns. De som letar mycket hittar mig säkert, men därför behövs också samverkan med olika verksamheter som kan tipsa vidare. Verksamheten är också i uppbyggnadsfasen och mycket jag gör nu, som att resa runt gör jag med pengar jag tagit ur egen ficka. Förhoppningsvis kommer det snart en dag då jag kan börja ta ut lön för mitt arbete.

– Förhoppningen är också att en dag kunna anställa en till, så vi kan vara två tillsammans som arbetar med detta. I dagsläget är det möjligt för familjehemmen med placerade barn att kontakta mig dygnet runt vid frågor, så det hade varit skönt att vara två personer om jag skulle bli sjuk till exempel.

– Det är också viktigt att känna till att som familj kan man stötta på fler sätt än genom att bli familjehem. Man kan till exempel bli kontaktfamilj eller jourhem också. Utbildning och handledning får man, och det utgår även ersättning. Det går bra att kontakta mig om man har frågor kring uppdraget som familjehem.

Den som vill veta mer om vad det innebär att bli  familjehem kan få information via Primulagruppen, Teutas företag. Det är också möjligt att få information via socialtjänsten i sin kommun. Kontaktuppgifter till Teuta hittar du på www.primulagruppen.se 

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se