Möt tre döva familjehem

Både människor och djur ställer upp på en gruppbild. FOTO: Olivia Renner Balkstam

Familjerna Modig-Söderström, Malmheim-Holm och Markström har flera saker gemensamt. De bor i samma område. De är också familjehem åt varsitt dövt eller hörselskadat barn. Dessa tre barn är syskon.

Det har hunnit bli mörkt ute när DT:s reporter anländer till familjen Malmheim-Holms hus i Härnösand. 

Så fort vi kliver innanför dörren är det ett virrvarr av vuxna, lekande barn och djur. Alla tre familjer har samlats här i dag för vår intervju. Alla sätter sig snart till rätta i köket runt det stora köksbordet. Det är sällan DT intervjuar så här många personer eller rättare sagt, familjer, samtidigt. Anledningen är att alla tre familjer är teckenspråkiga familjehem, och har varsitt familjehemsbarn hos sig. Dessa tre barn är dessutom syskon och är döva eller har hörselnedsättningar. 

I familjen Malmheim-Holm ingår mamma Elin Holm, pappa Åke Malmheim, två vuxna barn sedan tidigare och Amir, 11 år. De har också två katter och en hund. I familjen Modig-Söderström ingår mamma Mikaela Söderström, pappa Joel Modig, två döttrar sedan tidigare och Jamila, 17 år. De har en hund. I familjen Markström ingår mamma Camilla Markström, pappa Per Markström, tre söner sedan tidigare och Ingela, 5 år. De har också en hund. 

Det hela tog sin början för tre år sedan. Joel och Mikaela blev tipsade om att det fanns ett barn som behövde få ett teckenspråkigt familjehem genom vänner som blivit tillfrågade av Socialtjänsten men som själva kände att de inte hade tid eller möjlighet att vara familjehem just då. 

– Vi hade faktiskt haft det i åtanke, att vara familjehem, berättar Mikaela. Vi önskade bara bo lite större. Då bodde vi i en lägenhet i Sundsvall. Som vi förstod det var det bråttom i det här fallet, och då kände vi att “varför inte?”. Vi sa till våra vänner att de kunde tipsa Socialtjänsten om oss och därefter gick det snabbt. Vi blev intervjuade och fick svara på frågor. Vid det tillfället hade vi fått båda våra två döttrar, den yngsta var cirka en månad gammal. Jamila fick komma och hälsa på och bedöma om hon kände att hon ville vara hos oss. 

Mikaela berättar också att man här gjorde en annorlunda bedömning i och med att Jamila är döv. 

– I vanliga fall tittar de på om man har ett tillräckligt stort boende och annat, men här prioriterade Socialtjänsten att hon skulle få ett teckenspråkigt hem. Det är vanligtvis också en lång process med intervjuer och så vidare, men i vårt fall gick det snabbt eftersom det var så bråttom att hon skulle få bo någon annanstans. Så det var en snabb process. Jamila flyttade in precis fem dagar innan jul så vi fick lösa det hela med julklappar snabbt. 

Det visade sig senare också att Jamilas syskon, Amir och Ingela, behövde få nya hem. Socialtjänsten frågade Mikaela och Joel om de hade tips på andra döva familjer, och de tipsade om Elin och Åkes, och Per och Camillas, familjer. 

– Jag, Åke och Pers familj blev kontaktade ungefär samtidigt av Socialtjänsten, berättar Elin. Vi samlades hemma hos Pers familj för att diskutera. Vi hade fått veta att det fanns en flicka och en pojke i behov av familjehem, och så fort vi hade diskuterat ihop oss meddelade vi Socialtjänsten att vi ville tacka ja till att bli familjehem. Det hela kändes självklart! 

– Efter cirka tre veckor flyttade Ingela in, berättar Per. Precis som Elin sa blev vi kontaktade av kommunen. Vi fick lite bakgrundsinformation till en början, att det fanns en familj med sex barn som behövde få komma till familjehem, och att det nu bara var de två yngsta kvar. Kommunens önskan var ju att alla sex syskonen skulle få bo tillsammans men det är ju förstås svårt att lösa. Då blev det så här. 

– Naturligtvis fick vi också bli intervjuade innan och Socialtjänsten kom på besök hos oss, berättar Elin. Det behövdes ordnas med papper och dylikt. Sedan flyttade Amir in. 

– När Ingela flyttade in hade hon precis fyllt tre år, det var dagen efter. I början var allting nytt, hon var ganska blyg och tyst. Men det vände snabbt, redan efter några dagar började hon känna sig hemmastadd och i dag är hon inte alls blyg eller tyst.

Jag frågar hur det har flutit på och om något har varit svårare. Alla sex föräldrar verkar tänka samma sak. 

– Vi är ju familjehem men inte barnens vårdnadshavare, förklarar Mikaela. Det kan ställa till det i myndighetskontakter, till exempel. Eventuella papper och ansökningar måste barnens biologiska föräldrar skriva på. Det kan innebära att en del saker tar längre tid eftersom allt måste gå genom en mellanhand. Men jag skulle säga att det har fungerat ganska bra ändå. Vi har verkligen uppskattat att det finns två andra familjer som vi kan bolla sådana frågor med. Vi har bra kontakt med Socialtjänsten också. 

– Jag håller med om att kontakten med Socialtjänsten fungerar bra, inflikar Per. Om man behöver tips eller rådgivning kan man ofta få det från dem. I vanliga fall får man gå en utbildning innan man blir familjehem men vi fick gå den utbildningen ungefär ett år efter att Ingela kom till oss. Det var bra att man fick träffa andra familjehemsföräldrar då. Om jag minns rätt var det tre kurstillfällen. Det fanns en bok eller snarare manual man ska följa. Man fick lyssna på olika familjehem som berättade hur det varit för dem. Alla familjehem ser ju olika ut från början och man tar emot barn med många olika bakgrunder. 

– Det är också viktigt att tänka på att vi bara har barnen till låns, fortsätter Per. Målet är ju att de ska få komma tillbaka till sina familjer en dag om eller när det fungerar bättre. Ingela får i dagsläget träffa sina biologiska föräldrar en gång i månaden. 

– Jag minns första dagen Amir fick komma till oss, berättar Elin. Han tyckte att det var riktigt spännande. Han var nyfiken på sitt nya rum. Naturligtvis tog det ett tag att smälta allt och i början var han lite försiktig, men sedan har det bara rullat på. 

– Vi har det äldsta barnet i syskonskaran så vi har kunnat dela med oss av erfarenheter till familjerna med de yngre barnen, berättar Joel. 

Elvaåriga Amir berättar att han sällan har långt bort till sina syskon. 

– Jamila och jag går båda på Kristinaskolan, så vi träffar varandra där. Ingela går på förskolan ganska nära Kristinaskolan. Ibland hälsar vi på henne där. 

Per berättar att familjen sedan tidigare har tre pojkar. 

– Det var viktigt för oss att prata med våra barn om att det skulle komma in ännu ett barn, och få deras godkännande. Vi förklarade också att det barnet kanske skulle behöva lite extra av vårt fokus i början, men de hade förståelse för det. Det blev bra redan från start, och i dag ser pojkarna Ingela som sin lillasyster. Vi har inte anpassat våra aktiviteter på något sätt utan vi inkluderar Ingela i det vi brukade göra även tidigare. 

Det hör inte till ovanligheterna att alla tre familjer samlas i ett hus och äter middag ihop eller hittar på aktiviteter tillsammans. 

Min sista fråga blir vilket råd de skulle ge till andra döva familjer som funderar på att bli familjehem. 

– Fundera ordentligt – det är inte alltid enkelt utan kräver tid och arbete, säger Elin. 

– Ta gärna tips av andra som är familjehem och ställ frågor till dem, inflikar Mikaela. Det går till exempel bra att kontakta någon av oss om man skulle vilja ställa frågor. 

– Ge massor av kärlek! Avslutar Per. 

 

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se