2026-10-15

Debatt: Vem har makten att berätta om döva och teckenspråkiga?

Mindy Drapsa, konstnärlig ledare Riksteatern Crea. Foto: Sören Vilks

Det här är ett debattinlägg. Åsikterna är skribentens egna.

Debatten om SVT serien Jiros CI resa handlar om mer än ett enskilt program. Serien har väckt frågor om vilket perspektiv som får störst utrymme, hur döva skildras och vem programmet egentligen är gjort för. Kritiken handlar också om vem som har makten att definiera berättelser om döva och teckenspråkiga och vilken dövkompetens som finns när innehållet formas.

För att förstå varför frågan är viktig behöver vi känna till historien. Under 1970 talet drev dövrörelsen starkt frågan om rätten till kultur på egna villkor. Den statliga utredningen Kultur åt alla från 1976 beskrev hur bristande tillgång till språk och kultur kunde isolera döva och lyfte både behovet av en fast teckenspråkig teater och television på teckenspråk för döva.

Utredningens betydelse är fortfarande levande. När Riksteatern tillsammans med Stockholms Dövas Förening arrangerade årets Dövas dag var temat just Kultur åt alla. På scenkonstområdet utvecklades Tyst Teater inom Riksteatern, det som i dag är Riksteatern Crea. På medieområdet växte Dövas TV fram inom Sveriges Dövas Riksförbund 1978. Verksamheten producerade senare regelbundet program för SVT och år 2000 övertog SVT huvudmannaskapet.

Riksteatern Crea och SVT teckenspråkiga utbud har olika uppdrag, men delar ett kulturpolitiskt arv: att skapa kultur och innehåll för döva, på dövas språk och med dövas erfarenheter som utgångspunkt.

I dag organiseras det teckenspråkiga utbudet inom en större SVT organisation, där Fakta och Minoritet ingår i programområdet Samhälle och Fakta. Därför blir frågan om dövkompetens viktig också där beslut om innehåll, målgrupper och perspektiv faktiskt fattas.

SVT har i sitt svar betonat att utbudet ska nå både kärnmålgruppen och andra målgrupper och att så mycket som möjligt ska vara på teckenspråk. Det är viktiga ambitioner. Men de besvarar inte frågan om vilka berättelser som väljs, vilket perspektiv de utgår från och vem innehållet är till för.

Det är viktigt att skilja mellan program om döva och program för döva och teckenspråkiga. Ett program får inte automatiskt ett dövperspektiv bara för att svenskt teckenspråk används framför kameran. Dövkompetens handlar också om kunskap om dövas historia, erfarenheter och kulturella referenser.

Det betyder inte att berättelser om cochleaimplantat eller hörselteknik inte ska få finnas. Men utbudet behöver vara bredare än berättelser om dövhet. Vi vill också kunna se drama, underhållning, matlagning, renovering, natur och andra vanliga program på svenskt teckenspråk.

Frågan är alltså inte bara hur mycket teckenspråk som finns, utan vilka berättelser som väljs, vem som formar dem och för vem de berättas.

Inom scenkonsten handlar representation inte bara om vem som står på scenen, utan också om vem som skriver, regisserar och fattar konstnärliga beslut. Samma princip gäller television. Dövkompetens måste därför finnas och ha verkligt inflytande i de redaktionella rum där idéer utvecklas och beslut fattas.

Det perspektivet behöver fortfarande vara levande inom public service. SVT behöver säkerställa att dövas och teckenspråkigas egna perspektiv har verkligt inflytande när innehåll för denna publik formas.

MINDY DRAPSA

Konstnärlig ledare, Riksteatern Crea

Vill du skicka in ett debattsvar? Skriv eller/och teckna en video, och mejla den till elin.westerlund@dovastidning.se. Redaktionen förbehåller sig rätten att bestämma vad som ska publiceras.

Du kan även diskutera debattinlägget på Dövas Tidnings konton på Facebook och Instagram.