Vad är en bra tolk och är en tolk alltid det som behövs?


I dagens Sverige är tolktjänsten relativt väl utbyggd, och något som mer eller mindre tas för givet. Visst är det bra att det finns teckenspråkstolkar, och visst kan tolkning vara ett sätt att göra samhället mer tillgängligt för döva. Men, är tolkning alltid den bästa lösningen, och är döva och tolkar överens om vad som är en bra tolk?

I ett samhälle där inte alla kan teckenspråk behövs tolkning, och en väl fungerande tolktjänst är därför en del av ett inkluderande samhälle. I både Sverige och Norge är tolkning en väletablerad samhällsservice, och samhället står för kostnaden för teckenspråkstolk i många sammanhang. I dagens samhälle har döva möjlighet att komma till tals i fler och fler situationer, och allt eftersom antalet döva med högre utbildning ökar får döva också högre positioner i samhället. Med den utvecklingen ökar också kraven på teckenspråkstolkars kompetens.

Men, tolkutbildningarna har inte längre krav på förkunskaper i teckenspråk, och de leder som mest till en kandidatexamen. Masterutbildning bland tolkar är sällsynt. När tolken har lägre utbildning än deltagarna i en tolkad situation, kan det bli problem för tolken – särskilt när det gäller kunskapsintensiv tolkning som till exempel inom högre utbildning och för döva professionsutövare. Mångfalden i samhället ökar, och det gör att tolkar idag också till exempel förväntas tolka i situationer där de inte kan de(t) teckenspråk som deltagare i tolksituationen använder, eller i situationer där deltagarna har så stora problem att kommunicera med varandra att en tolk absolut inte räcker till för att lösa dem. Att det blir fler och fler tolkar som själva är döva är något som nog ger en bättre tolktjänst till fler, men det finns fortfarande situationer som är problematiska.

Samtidigt ser vi tecken på att tolktjänsten tas för given och att vi sällan diskuterar de stora och svåra problemen kring tolkning. Men, också väletablerade tjänster som tolktjänsten behöver, precis som andra sociala institutioner, studeras och diskuteras kritiskt. I den här artikeln vill vi ta upp två frågor: 1) Leder tolkning till faktisk delaktighet? och 2) Vad betraktas som en “bra tolk”? Vi hoppas med det bidra till att tolkar och döva börjar prata med varandra – en dialog mellan tolkar och döva tycker vi är viktig både för att se till att döva får en god samhällsservice och för att bevara tilliten till tolkprofessionen.

De här frågeställningarna närmar vi oss delvis från olika håll. Anna-Lena har varit tolk sedan 1981. Hilde har i många år och i många situationer kommunicerat via och samarbetat med tolkar, och även i enstaka fall själv tolkat mellan olika teckenspråk. Men vi har också något gemensamt – vi ser behovet av, och undervisar båda på en akademisk tolkutbildning. Samtidigt ser vi att professionaliseringen av tolkyrket har fört tolkarna (som profession) längre från dövsamhället. Tolkar kommer inte längre alltid ur dövsamhället (Cokely 2005), och är därför inte heller alltid personer som döva känner, och har förtroende för. Döva upplever att de på många sätt förlorat inflytande över den utbildning och den tjänst som de själva en gång kämpade för att den skulle inrättas (Nilsson, 2019).

Den första frågan vi vill ta upp är: Leder tolkning till faktisk delaktighet, eller är tolkning en nödlösning? (De Meulder & Haualand, 2019) Tolktjänsten är som sagt väletablerad, och har lett till stora förändringar och förbättringar i dövsamhället och för dövas möjlighet att delta i majoritetssamhället. Men, ibland fungerar det inte tillräckligt bra med tolkning, och då är det nästan alltid döva, som minoritetsspråkliga, som hamnar i underläge (van Herreweghe, 2002; Young et al., 2019; De Meulder & Haualand 2019). Detta sker trots idealet om att tolken ska vara där för alla som deltar i det tolkade samtalet. När det finns tolk på plats skapas det lätt en “illusion of inclusion” – dvs. det ser ut som om alla deltar på lika villkor, men både tolkar och döva vet att det ofta inte är sant (Cokely, 2005). Det verkar råda en naiv övertro på vad tolkar och tolkning kan uppnå – både bland politiker, i dövas organisationer, i skolan och utbildningsväsendet och i samhället generellt. Hur kan tolkar och döva samarbeta för att förändra och förbättra den här situationen? Kan vi, tillsammans, påverka samhället så att det skapas fler möjligheter för direkt kommunikation på teckenspråk, istället för att kommunikation via tolk alltid betraktas som den bästa lösningen? Kan vi, tillsammans, göra så att tolkade situationer kan fungera bättre?

Den andra frågan vi vill ta upp handlar om vad som är “en bra tolk”. Forskning visar att döva och tolkar har olika åsikter om vad som är viktigt för att man ska tycka att en tolk är bra (Napier et al. 2018:36; de Wit 2011; de Wit & Sluis 2014). Både tolkar och döva anser naturligt nog att goda teckenspråkskunskaper är mycket viktigt. Men, sedan går åsikterna isär. Tolkar rankar exempelvis sådant som att hålla ett professionellt avstånd till primärdeltagarna i tolksituationer, att klä sig professionellt och hålla sig inom en strikt definierad “tolkroll” som mycket viktigt. För många döva är det viktigare att tolkar har ett nära band till dövsamhället, och att de är ödmjuka och villiga att lära mer. Det är dessutom väldigt viktigt att döva känner förtroende för tolken, och att tolken har det som ofta omtalas som “en positiv attityd” till döva. Det är verkligen inte lätt att kombinera det professionella avstånd som många tolkar anser viktigt med de nära band till dövsamhället som många döva tycker är viktigt. Att åsikterna går isär kan vi se i den relativt nya boken Deaf Eyes on Interpreting (Holcomb & Smith, 2018). Det var också tydligt i flera presentationer på den senaste världskongressen för teckenspråkstolkar (t. ex. Sheneman & Robertson, 2019). Det många bland annat efterlyser är att dövas perspektiv på tolkning ska stå i fokus när man utbildar tolkar. I flera länder har situationen på senare år utvecklats i en riktning där man faktiskt talar öppet om att förtroendet mellan döva och tolkar är på väg att försvinna (StreetLeverage, 2018), och att man inte alls är eniga om vad en bra tolk är.

Den enskilda tolken kan knappast göra något åt saken – särskilt inte när man befinner sig mitt i en situation där alternativet ofta är ingen tolk alls, vilket skulle vara ännu sämre. Men, det borde vara möjligt för tolkar att diskutera de problematiska sidorna av tolkning i mer generella termer. Tolkprofessionen är vid det här laget så väl etablerad att vi också måste våga ta upp problematiska sidor av tolkning, utan att det innebär att vi misstänkliggör tolkar och undergräver deras position. Vi tror tvärtemot att en öppen dialog mellan döva och tolkar om de problem vi har tagit upp här både kan stärka tilliten till tolkar och stärka dövas möjlighet att delta i samhället. Tillsammans behöver vi diskutera vad vi tycker är viktigt när det gäller förtroende för tolkar, när tolkning fungerar bra och när det inte gör det. Med dialog kan vi tillsammans försöka förändra och förbättra tolkutbildningen och tolktjänsten.

ANNA-LENA NILSSON
professor i teckenspråk och tolkning, Institutionen för språk och litteratur,
NTNU (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet), Trondheim

HILDE HAUALAND
socialantropolog och universitetslektor, Institutionen för internationella studier och tolkning,
OsloMet – storbyuniversitetet


REFERENSLISTA 

Cokely, Dennis. (2005). Shifting Positionality: A Critical Examination of the Turning Point in the Relationship of Interpreters and the Deaf Community. In Mark Marschark, Rico Peterson, & Elizabeth A. Winston (Eds.), Sign Language Interpreting and Interpreter Education. Directions for research and practice (pp. 3-28). Oxford: Oxford University Press.

De Meulder, Maartje, & Haualand, Hilde. (2019). Sign language interpreting services. A quick fix for inclusion? Translation and Interpreting Studies, 23

Herreweghe, Mieke van. (2002). Turn-Taking Mechanisms and Active Participation in Meetings with Deaf and Hearing Participants in Flanders. In Ceil Lucas (Ed.), Turn-Taking, Fingerspelling, and Contact in Signed Languages. (Vol. 8, pp. 73-103). Washington D.C.: Gallaudet University Press.

Holcomb, Thomas K., & Smith, David H. (Eds.). (2018). Deaf Eyes on Interpreting. Washington, D.C.: Gallaudet University Press.

Napier, Jemina, McKee, Rachel, & Goswell, Della. (2018). Sign Language Interpreting. Theory and Practice. Sydney, NSW: The Federation Press.

Nilsson, Anna-Lena. (2019). Att vara “en bra tolk” – förr, nu och i framtiden. In Stefan Coster (Ed.), Konferensvolym, STTF:s årsmötes- och fortbildningshelg februari 2019 (Vol. 4, pp. 6-35). Varberg, Myrans tryckeri: Sveriges teckenspråkstolkars förening.

Sheneman, Naomi, & Robinson, Octavian E. (2020). Treasuring our Roots: Centering deaf situated knowledges in the signed language interpreting profession. In Campbell McDermid, Suzanne Ehrlich, & Ashley Gentry (Eds.), Honouring the past, Treasuring the present, Shaping the future. Conference Proceedingts of the 2019 WASLI Conference (pp. 96-115): WASLI.

StreetLeverage (2018)

Wit, Maya de. (2011). A sign language interpreter in inclusive education: The view of deaf persons on their quality of life. (MA), European Master in Sign Language Interpreting. Retrieved from this website (2020-10-24)

Wit, Maya de, & Sluis, Irma. (2014). Sign language interpreter quality: the perspective of deaf sign language users in the Netherlands. The Interpreters' Newsletter, 19, 63-85.

Young, Alys, Oram, Rosemary, & Napier, Jemina. (2019). Hearing people perceiving deaf people through sign language interpreters at work: on the loss of self through interpreted communication. Journal of Applied Communication Research, 47(1), 90-110.

Redaktionen Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2020-11-19
Uppdaterad 2020-11-19