Snygg växling mellan diskbänksrealism och 1500-talskärlek


Riksteaterns Tyst Teaters kärleksdrama, Romeo och Julia på Gullbacken, hade premiär den 15 oktober. DT:s Niclas Martinsson har sett den. Här ger han sina tankar om pjäsen.

Den största kärlekshistorien, Romeo och Julia, har gjorts i en rad versioner och omtolkats ett otal gånger världen över. Nu bjuder även Riksteaterns Tyst Teater på en utgåva. En gäspning – Shakespeare-historien har vi ju sett och hört förut. Inget nytt med andra ord. Eller?

Romeo och Julia på Gullbacken, som Tyst Teater sätter upp, är i en alldeles egen genre. Två parallella historier. Att en andra story läggs till ger föreställningen en extra dimension. Vi kastas mellan gråtrist vardag och trolska Verona i slutet av 1500-talet.

Personal i blåvita sjukhuskläder på äldreboendet Gullbacken stressar omkring. En rullvagn med medicin dras i korridoren. Matbrickor serveras. Golv skuras. Allt detta medan 82-åriga Johanna sitter tyst och inåtvänd på sitt rum. Hon saknar aptit och vill inte röra sina köttbullar. De enda gånger hon lyser upp är när vårdbiträdet Lotta dyker upp och dottern Kim kommer på besök. Båda två är precis som Johanna döva. De kan ha konversation på svenskt teckenspråk. Annars är det läppavläsning, gester och skrivna lappar som gäller på Gullbacken.

Så ser Johannas vardag ut tills Roberto en dag flyttar in på Gullbacken. De är båda två döva och har mist sina kärestor. Snabbt tänds kärleksgnistan mellan dem. Roberto tar Johanna till 1500-talets gemytliga Verona genom att läsa högt ur boken Romeo & Julia. Snart förvandlas Johanna till Julia och Roberto till Romeo. Paret slåss för sin kärlek, något som deras familjer varken tror på eller uppmuntrar. Trots att vi redan känner till historien, innehåller Tyst Teaters tolkning oväntade scener där vi åker i en tidsmaskin mellan 1500- och 2020-talen och inte vet vad som sker härnäst.

Femmanna-ensemblen är väldigt stark. Inte ett enda svagt ögonblick. Rutinerade skådespelare som skickligt växlar mellan olika karaktärer och får oss att på ett enkelt sätt förstå vem de representerar. De lyckas med att kasta kärlekspilar in i mitt hjärta. På riktigt. Ont gör det att se hur Johanna och Roberto pendlar mellan lycka och frustation. Vem får bestämma över deras kärlek? Vem får bestämma var de ska bo i livets slutskede? Vem får bestämma hur mycket de får teckna? En verklighet som många äldre döva får genomlida i dagens Sverige.

Även är det njutningsfullt att se karaktärernas uttryckssätt. Repliker på svenskt och italienskt teckenspråk. Särskilt det sistnämnda språket är en fullträff. Teckenspråkspoesi. Svenskt tal. Skrivna lappar. En sak som jag dock saknar eller bara sett lite av i pjäsen är visual vernacular (vv)*. Italienaren Giuseppe Giuranna är en av skådespelarna och världskänd för sina filmliknande vv-nummer. Jag hade förväntat mig att se mer av vv i Romeo och Julia på Gullbacken. En liten besvikelse, men den uppvägs av allt annat med råge.

Jag var också orolig för att pjäsen skulle ha ett övertydligt politiskt budskap – om vikten av god äldreomsorg för döva. Ja, det är givetvis viktigt, men hur många gånger har vi hört det förut? Min oro besannades inte. Tvärtom. Pjäsen har ett budskap som jag tagit till mig och inte kan glömma.

Man kan aldrig bli för gammal för att bli kär.

*visual vernacular – en visuell konstform där artisten genom gester och ansiktsuttryck beskriver och visualiserar karaktärer och händelseförlopp i en målande filmliknande berättelse 


SPELTID: 1 timme och 45 minuter, utan paus
SPRÅK: svenskt teckenspråk och svenska
TURNÉ: oktober-december 2020

SKÅDESPELARE:
Giuseppe Giuranna
Gunilla Vestin Wallin
Joakim Hagelin Adeby
Mette Marqvardsen
Robert Fransson

MANUS: Anders Duus
REGI: Debbie Z Rennie
SCENOGRAFI: Märta Fallenius
KOSTYM: Lars Otterstedt
MASK: Anna Olofson
LJUSDESIGN: Charlie Åström
MUSIK: Niklas Swanberg

Läs mer om pjäsen här

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2020-10-19
Uppdaterad 2020-10-19