DT PLAY: Jag är cykelfrälst!

Här är Sarah Remgrens krönika ”Jag är cykelfrälst!” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Dövas Tidning nr 3 som kommer ut i dagarna.

Med cykeln känner man sig fri, får upptäcka nya platser och bättre kondition på köpet. Jag älskar det. Stopp! Du ska inte tro att jag alltid gillat det. Jag måste ta det från början… För över 14 år sedan cyklade jag på en gammal röd Crescentcykel. Pappa hittade den på sitt jobb och tyckte att det var fy skam att ingen använde den. Cykeln blev stulen och det var inte en ovanlig händelse i Örebro. Blocket blev min… egentligen pappas bästa vän och han hittade en ny cykel till mig. Tyvärr fanns den i Malmö.Pappa, alias allfixaren vars favorituttryck är ”Lugnt, pappa fixar det”, ordnade en transportlastbil som körde upp den till Örebro gratis. Jag älskade att ta mig överallt på cykeln. Min synnedsättning blev allt sämre med tiden. En dag för 10 år sedan insåg jag att det var dumt att fortsätta cykla i stan. Tänk om jag krockade med en gammal gubbe och hur i friden skulle jag kunna förklara mig? Det blev ett offentligt tillkännagivande att jag slutat cykla och den fick återvända hem till Malmö.

Under åren har jag inte varit sugen på att cykla. Jag fann andra sätt att transportera mig så jag saknade inte det. En sommar på Västanvik folkhögskola fick en kompis världens bästa idé – det var att vi skulle ta och cykla till Leksand. Jag vägrade. Hon var så envis och rotade i skolans cykelförråd. Bingo! Där fanns det en tandemcykel. Jag känner henne mycket väl och vet att det kunde gå galet till. En annan kompis kom ovetande förbi och min kompis undrade om de kunde visa för mig att det inte var livsfarligt att cykla tandem. De satte sig på den. Glatt vinkade de när de cyklade förbi oss. I backen mot Röda havet fungerade bromsen inte, deras ben flaxade ut medan pedalerna snurrade allt snabbare. Deras ansiktsuttryck var av skräck! Cykeln krockade med kanten och de flög, som tur var, ut över gatukanten på gräsmattan. Det var en traumatisk upplevelse för mig även om jag inte satt på cykeln. Du, jag är inte klar än… Förra året övertalade samma kompis mig att vi skulle köra hela Vätternrundan på tandem. Det krävdes lite övertalning innan jag gick med på det. Hennes argumentation var att vi redan var bra tränade och att det blir en rolig utmaning. Idag inser jag att den största utmaningen är och kvarstår, att hitta en bra tandemcykel till landsvägscykling. Jag har googlat som en galning och det är ingen marknad för snabba tandemcyklar i Sverige. Vi måste ha en för att börja träna ute på vägarna och medverka i olika lopp för att klara Vätternrundan 2019.

Till sist blev det en rostig, trasig och begagnad tandem. Efter en uppfräschning var den körklar och fick namnet Otto. OO står för hjulen och TT för styren. Det är coolt att köra tandemcykling. Man måste vara samspelta för att få det ska bli en rolig upplevelse och cykla smart. Det är en skillnad mot att cykla i duo i jämfört med solo. Den som sitter fram och styr cykeln kallas för pilot och jag som sitter bak för stoker. Jag tar vanligtvis emot socialhaptiska signaler* på min rygg. När vi cyklar blir det ombytta roller. Piloten/kompisen är döv och jag gör socialhaptiska signaler på hennes rygg. Det är häftigt att se att hon måste träna upp sitt taktila sinne och vi diskuterar mycket hur vi kan kommunicera bäst på cykel. Och att bli ännu mer samspelta. Vi är en ovanlig duo ute på landsvägarna med ett leende på läpparna och vinkar till alla som vi cyklar förbi. Det är alldeles underbart och jag har återfunnit min cykelglädje, på ett annat sätt.

Sarah Remgren drömmer om att äga en racertandem och i sommar kommer det att bli många cykelutflykter. Den här krönikan finns också på teckenspråk på dovastidning.se.


Socialhaptiska signaler ritas på ryggen med handen för att tala om vad som sker här och nu. Mer information finns på socialhaptisk.nkcdb.se

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2018-06-07
Uppdaterad 2018-06-07