DT PLAY: Sagan om den luktlösa Signe Lang

Här är Sarah Remgrens krönika ”Sagan om den luktlösa Signe Lang” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Dövas Tidning nr 1 som kommer ut i dagarna.

Det var en gång en äldre dam vid namn Signe Lang bodde i en liten stuga i Hörebrygga. På byns största kulle fanns ett slott byggt av sten i vilket den onde fursten av Bananflugorna höll till. I Hörebrygga fanns det två grupper: De luktlösa och Bananflugornas vänner. För 180 år sedan tog fursten över byn. Sedan dess hade grupperna sorgligt nog varit i konflikt med varandra. Det var tuffa strider i form av bananpajkastningar och fällor med bananskal. Signe tillhörde De luktlösa och hon föddes utan något luktsinne. Signe såg inte det som ett hinder, utan enbart fördelar att inte kunna dofta fis eller ruttna bananer. Det bästa Signe visste var att äta semlor med sin bästa vän Görel Skåda och att köra regelbundna testexplosioner i sitt labb, något byn fick stå ut med.

Fursten hade aldrig tyckt om De luktlösa för de saknade luktsinnet. Dessutom duschade De luktlösa sällan och odören från byn spred sig ända in i slottet. Fursten hade i årtal försökt få bort dem från byn utan resultat. Ibland drabbades Bananflugornas Vänner av sjukdomar, till furstens förtvivlan, som gjorde dem luktlösa. Efter många år hade furstens forskargrupp Gökeboet lyckats skapa ett mirakel-implantat som kallades Odor implantat (OI). Folk med OI blev sniffare! För 15 år sedan fick Görel ett OI inopererat. Signe hade inget emot det eftersom hon respekterade Görels val. Det förändrade inte personligheten hos bästa vännen. Dock gjorde den svåra mångåriga konflikten i byn att de blev tvungna att hålla sin vänskap hemlig för att inte bli straffade av fursten.

Efter ett attentat, som utfördes av ett par medlemmar ur De luktlösa mot flera av furstens bananodlingar, fick fursten nog! Han kallade alla till torgmöte. På torget fanns det två sektioner med en hög bananvägg som skilde dem åt. En för De luktlösa och en för dem med OI och Bananflugornas vänner. Signe och Görel, som var nyfikna på vad fursten hade att säga, stod åtskilda på torget. Efter mötet var De luktlösa och Görel så upprörda att de nästan kokade över. Fursten meddelade ett utvisningsbeslut av De luktlösa som gällde från och med nu. De måste lämna Hörebrygga inom tre dagar och de som vägrade skulle bli tvångutvisade av de fruktansvärda bananflugsoldaterna.

Signe bestämde sig för att stanna kvar oavsett om hon fick armén efter sig eller inte. Rädd var hon absolut inte! Dessutom hade hon ett hemligt vapen från labbet. Det var en häxbrygd av diskmedel, vinäger och mosade bananer. De luktlösa som var rädda lämnade Hörebrygga en efter en. Den tredje dagen var hundratals luktlösa kvar i byn. Som väntat kom ilskna bananflugor svärmande mot Signes stuga. Dock blev besöket kortvarigt och misslyckat. Inom några sekunder föll de ner i tunnan med blandningen. Signe och Görel skyndade sig ut på en fönsterknackningsrunda, för att sprida kunskap om livet utan luktsinne. Deras budskap var att man gott kunde vara vänner oavsett om man hade luktsinne eller inte. Signe och Görel var levande bevis! När folket i Hörebrygga hade fått kunskap om hur De luktlösa levde gick byn och slottsfolket mot fursten. Bananskal med lim lades ut runtom slottet så att fursten inte kunde ta sin dagliga promenad utan att halka omkull. Efter några dagar kapitulerade fursten och gick med på folkets krav om att ta lektioner i hur det var att leva utan luktsinne. Fursten fick gå i en månad med en klädnypa på näsan. Det var inte så svårt alls, insåg fursten av Bananflugorna.

Sarah Remgren avskyr bananflugor även om hon inte alltid ser dem och längtar till ljusare tider. 

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2018-02-22
Uppdaterad 2018-02-22