Skådespelarna Joakim Hagelin Adeby och Mette Marqvardsen är skickliga, anser recensenten Moa Gärdenfors. FOTO: Urban Jörén/Riksteatern

Skådespelarna gestaltar dövas eviga kamp oerhört bra

RECENSION Parismiddagen är en produktion av Riksteaterns Tyst Teater. Skådespelarna Mette Marqvardsen och Joakim Hagelin Adeby spelar mot varandra. Publiken får följa med på en spännande tidsresa från 1800-tal till nutid där man får uppleva dövhistorien på nära håll. Bakom manuset står Jenny Schöldt.

Det första man som besökare möts av när man kommer in är en gigantisk banderoll med tunga namn som varit viktiga eldsjälar för dövsamhället. Den känns nästan som en förtrolig lista som man tillsammans med sina närmaste hyser stor respekt för. När man låter blicken vandra över namnen känner man stoltheten sprida ut i kroppen. Varje namn har en egen berättelse som spelas upp i huvudet.
Vi har många viktiga förebilder som gjort mycket för döva, dövsamhället och för teckenspråket. Man låter tankarna glida iväg tillsammans med berättelserna man hört så många gånger tidigare, likt ett kulturarv, men plötsligt släcks ljuset och banderollen försvinner. Två gestalter dyker fram.

Skådespelarna Mette Marqvardsen och Joakim Hagelin Adeby förstärker spänningen där de förblir synliga vid ett avlångt bord. Joakim är klädd i en fantastisk brun 1800-talsklänning med stora och spännande volanger medan hans motskådespelare Mette är klädd i typiska 2000-talskläder. De kommer från två olika århundraden som möts över en middag.

De räcker oss handen och låter alla som vill, följa med dem långt tillbaka i tiden, ända till 1800-talet. Vi svävar med på en spännande tidsresa där de stannar upp vid olika viktiga händelser, allt från Milanokongressen, dövas egna sjukkassa och försäkring, till dövföreningar och teckenspråkets erkännande den 14 maj 1981 där de tar upp många kända och viktiga pionjärer. De varvar dessa viktiga tidpunkter i historien med olika maträtter vid bordet.

När huvudpersonerna kommunicerar använder Mette modernt teckenspråk, gärna med inslag av amerikanskt teckenspråk, medan Joakim använder gammalmodigt teckenspråk. Därför måste de ibland stoppa varandra för att kunna förstå varandra vilket får publiken att kikna av skratt.

Ju längre bort man kommer i historien, desto större blir övergången mellan huvudpersonernas kunskaper, och tidskrocken blir allt mer märkbar. Men den gemensamma nämnaren har aldrig förändrats. Kulturarvet. Erfarenheterna. Den ständiga kampen om dövas rättigheter. Och så hörandeskämten förstås.

Mette och Joakim är som två skickliga kameleonter som skiftar mellan många roller. Det var en fröjd för ögat där man fick ett ”ansikte” på många pionjärer. Skådespelarna gestaltade dövas eviga kamp oerhört bra, dessutom med inslag av humor, samtidigt som publiken fick åka på en spännande tidsresa längs dövådrorna.

Jenny Schöldt är författaren bakom Parismiddagen med ett mycket välskrivet manus. Hon har lyckats ta med de viktigaste händelserna i dövhistorien, nästan så att man hoppas på att hon ska skriva en dövhistoriebok. Då är jag övertygad om att det inte bara är jag som kommer att bli överlycklig.

TEXT: MOA GÄRDENFORS

Läs mer om föreställningen – klicka här

SKÅDESPELARE
: Joakim Hagelin Adeby och 
Mette Marqvardsen
MANUS: Jenny Schöldt

REGI: Debbie Z. Rennie

SCENOGRAFI: Alexei Svetlov

KOSTYMDESIGN: Lars Otterstedt

MASKDESIGN: Eva Rizell

LJUSSÄTTNING: Carina Jernberg

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2018-04-19
Uppdaterad 2018-04-19