Amina Ouahid och Juli af Klintberg spelar mot varandra i Mindy Drapsas nyskrivna pjäs Ljuset i sprickan.

Recension: Ljuset i sprickan

RECENSION
Tyst Teater


Ljuset i sprickan

Ca 60 min

(I rollerna: Juli af Klintberg, Amina Ouahid. Regi & manus: Mindy Drapsa.)

Tyst Teater satsar på nyskrivet av Mindy Drapsa, som också regisserat pjäsen.
DT har sett ett genomdrag av Ljuset i sprickan som har premiär på Folkets hus i Vänersborg i kväll.

Pjäsen bjuder på en enkel scenografi: en säng, en dörr och två tv-skärmar ger en avskalad och naken känsla.
Den känslan kommer att följa med mig genom nästan hela den dryga timmen som föreställningen pågår.
  Scenljuset tänds och unga Amina Ouahids roll Hanna står i fängelseoverall, tatuering och knallrött kortklippt hår mitt på scenen. Juli af Klintbergs fängelsevakt Gertrud kommer in med stram uniform och stramt tillbakakammat hår och närmar sig Hanna med hård blick. 
  Redan här anas att det ska bli en kontrastrik föreställning med mycket symbolspråk. Föreställningen är som en liten käftsmäll – se här vad historien bär på. 
  Om övergrepp och om kampen för sitt språk och sin identitet. Om att vara kvinna och döv, förr och nu. 
  Om att inte passa in i normerna och hur olika man kan hantera det. Om att vara fri eller fången, i sin egen kropp, sitt sätt att tänka, i normerna eller i sin historia.
  Ljuset i sprickan är ett slags modernt kammarspel, intimt och naket där ramhandlingen bara innehåller två personer som gör upp med varandra. Hannas idealism ställs mot Gertruds bittra syn på livet.
”Hörande” tecknar hon och pekar uppåt – ”vi måste anpassa oss till hörande”. Både Amina Ouahid och Juli af Klintberg lyckas förmedla stora känslor med återhållsamhet och den inre kampen de båda för genom hela föreställningen. Uttrycksmedlen är små och det är precis rätt i den här texten.

Nyskrivet direkt för den teckenspråkiga teaterpubliken är inget vi är bortskämda med. Närheten mellan scen, skådespelare och publik är mycket mer kännbar än under en ”remake” föreställning. Att publiken kan känna igen sig på ett nära och naket sätt gör att det som berättas från scenen når ända fram. Inget som berättas bör dock vara något nytt för den medvetna.
  Det är sättet det berättas på som är det nya och vi behöver det. Det är också ett skönt visuellt grepp med film och text på scenen vilket gör att den icke-teckenspråkiga publiken kan se föreställningen på samma villkor som den teckenspråkiga.
  Jag lämnar pjäsen full av tankar men också glad och inspirerad. Trots det tunga ämnet och allvaret bjuder föreställningen på ett par fina vändningar och fniss och – så klart – ljuset i sprickan. Missa inte att själv upptäcka var ljuset sipprar in, du behöver det. 
Gå och se den!


Den föreställning som DT såg var ett genomdrag. Ljuset i sprickan har premiär i kväll på Folkets hus i Vänersborg. För mer information om föreställningen och dess turnéplan, se här.

Moa Gärdenfors & Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2013-10-14
Uppdaterad 2013-12-16